Ja, jisses, idag har det skrattats åt en unge vars mun går i ett hela dagarna.

När Pontus fick för sig att han skulle slå in paket till sin kära moder så hörde Andreas hur Pontus river sönder papper och går och kollar vad det är för nåt på gång. Följande konversation utbryter,
Andreas:
- Men Pontus, det är ju spelreglerna till Ballongspelet som du river sönder!
Pontus:
- Men, vi förstår ju hur man gör ju!
Såklart, vad ska man med regler till om man redan vet hur spelet fungerar?

Vid frukosten i morse, så hörde jag inte vad Pontus sa för han hade fullt med skinksmörgås i munnen. Då försöker han få det till att det är mig det är fel på:
-Mamma, dina öron är gamla, för du hör inte vad jag säger.

Igår var vi vid polisstationen och skulle fixa pass till Moa. Vi hade lagt ifrån oss våra jackor på en bänk och när vi var färdiga så sa Andreas till Pontus han kunde gå och hämta sin jacka. Varpå Pontus säger högt och tydligt:
- Näe, pappa, jag vågar inte. De är så svarta och bruna.
Andreas tittade bort mot bänken och blev sedan högröd i ansiktet, då det sitter två människor med väldigt mörk hy, precis vid våra kläder. Efter lite researchande så slappnade han av igen, för de pratade engelska (beghöver iochförsig inte betyda att de inte förstod svenska, men jag tog inte upp den aspekten med min man).

Vi bad Pontus gå och tvätta sig efter middagen, men det gick inte för sig. Han kontrade med :
- Jag är bara en liten söt Pontuspojke, så det går inte.

När han skulle sova så tittade han plötsligt upp och sa:
- Mamma, när jag blir lika stor som ni (mamma o pappa) eller som V (kusin) så kan jag klara allting. Då kan jag spela bowling, med de stora tunga bollarna.

Jorå, mycket tankar och funderingar ryms i denna lilla kropp och det gör ju inte att hans mammas liv blir så mycket enklare, som måste se till att komma på svar på funderingarna. Det finns en del som man inte ens tänkt på själv...

Middagen blev underbar idag, spaghettin blev ordenligt runtskickad, då vi började leka Lady o Lufsen allihop. Moa förstod väl sådär, men Pontus gick lös på spaghetin och det blev många blöta pussar. En riktigt mysig familjemiddag efter mycket badande på simskolan.

Måste även berätta om ett härlig mail som damp ner i vår inbox häromdagen. En vän som på ett mycket fint sätt beskrev hur mycket hon tycker om oss, mig och Andreas, var och en för sig, samt som par och föräldrar. Det gick raka vägen till hjärtat och har gett mig ett annat perspektiv på livet. Om nu folk ser oss som ett härligt par, så måste vi ju försöka göra allt för att nå upp till detta. Varför gnabba för småsaker, det leder ändå ingen vart? Jag blev även förvånad över hur förvånad jag blev av mailet, det tyder på att man sällan verkligen ger uppskattning till sina vänner och säger hur mycket man tycker om dem, utan bara tar för givet att de redan vet det. Näe...fram för fler beundrarbrev!!