Var lite sur på min man i morse och stack iväg utan att egentligen säga hejdå, vilket jag ältade och ältade hela vägen nerför första delen av Skulltorpsbacken (jag promenerade). Man ska inte gå utan att vara sams, man ska inte gå utan att vara sams, varför fortsätter jag då att gå? Just då såg jag en kille som kom cyklande uppför backen, min första tanke var...jisses, UPPFÖR denna backe, det är inte dåligt. Sedan kollade jag runt omkring mig och insåg att det var ju barmark och nästan perfekta förhållanden för en cykeltur. Jorå, jag vände på klacken (fast jag har inga skor med klackar) och ringde min man, bad honom kolla om det fanns luft i däcken och skyndade mig hem till maken som stod utanför garaget i bara T-shirt och pumpade mina cykeldäck. Då slog det dåliga samvetet till och han fick många pussar och ursäkter och jag medgav till och med att jag vänt hemåt för hans skull. Först hade jag cykeln som en täckmantel, men vad sjutton, det är lika bra att blotta sig och faktiskt bjussa på att jag skämdes.

Det var en härlig cykeltur till jobbet och jag är glad att slippa de långa promenaderna ett tag och istället susa nerför backarna. Troligtvis kommer jag inte låta så positiv när jag kommer hem ikväll då backarna helt plötsligt går uppför, men nu känns det underbart.

Tack till världens underbaraste man som alltid ställer upp, även om hans fru är lite grinig....älskar dig!