Då var karusellen igång då....nu ligger Moa med hosta och 39,7 graders feber. Känner vi igen detta eller?! Igår kom Pontus och Andreas hem runt halv elva efter att ha blivit omplåstrade på akuten. Dock är det så ineffektivt där så det liknar ingenting. Sköterskorna som kom först tejpade såret och sedan var det bara väntan i flera timmar på läkaren som enbart ställde frågor om trafikolyckan som det klassades som och sedan bad några sköterskor att ta bort tejpen igen för att någon minut senare göra om allting igen. Krävs väl inget MensaIQ för att fatta att flera av dessa moment säkert skulle kunna effektiviseras något, samt strunta i att göra samma sak fler gånger - det blir färre patienter som sitter och väntar och kötiderna förkortas garanterat.

Idag kunde Pontus fortfarande inte äta någonting som skulle tuggas, så båda barnen fick vara hemma med en ganska sliten och medtagen mamma. Tur att hon har en man som kom hem tidigt eftersom han hade sin familj i åtanke. Vi har så gott jag har orkat slängt vattenballonger på varandra och njutit lite av solen. Moa har varit ovanligt gnällig och det visade ju sig med all rätt när termometern bara steg på eftermiddagen, så nu vet vi vad vi har att vänta om samma öde skall gå henne tillmötes som med mig. Håller tummarna allt vad jag har för att Pontus klarar sig ifrån detta hemska virus med tanke på hans grundsjukdom - jag vågar inte ens tänka på hur resultatet av det kan bli.

En olycka kommer ofta i tre, så nu har vi räknat klart tror jag! 1-2-3