Ja, en av alla frågor man får av barn som undrar över hur saker och ting hänger ihop. Igår var min sista dag på praktiken och då kom även denna fråga från en flicka, som undrade om bebisen fortfarande var kvar i min mage och hur länge den skulle vara där. Självklart blev ju då följdfrågan: Var kommer den ut då? Jo, som den blivande pedagog jag är så tänkte jag att det är nu eller aldrig...blommor och bin :) Nja, inte riktigt, men jag lyckades tillslut pressa ut att: Jo, den kommer ut där man kissar.... Något fundersam såg hon ut och började fnissa, hihi. Jag förstod att hon nog såg framför sig hur man sätter sig på toaletten och kissar ut en bebis bara sådär (tänk om det ändå vore så enkelt!!). Så jag förklarade att man gör det på sjukhus, när man känner att bebisen vill ut och att det inte är något farligt. Hoppas att hon blev nöjd med svaret och att det inte skrämmer henne i framtiden :)

Idag var det back to school som gällde och full fart framåt, ingen ro och ingen vila. Hämtade Pontus i lokalen och tog sedan en höstpromenad tillsammans med en gammal kursare med barn och hund för att sedan åka hem och njuta av ett mumsigt mellanmål med Oboy och knäckemacka med kaviar, för osthyveln var för jobbig att ta fram. Levande ljus på bordet gjorde det hela komplett. Sedan iväg och storhandla hela familjen och till sist fick vi avnjuta spagetti (hjälp, vart ska h:et vara i detta ord???) bolognese....låter det inte mycket godare så, än köttfärssås?

Ikväll blir det soffbänkning med "Bonde söker partner" eller livskamrat som jag heller vill kalla det då 2 av 4 medverkande faktiskt inte söker någon fru utan någonting annat....hur kan man namnge ett progam så korkat?

Under mitt och Pontus bad i en varm och skön pool idag så kom vi båda två på att vi var enormt sugna på TÅRTA.

Sagt och gjort, när vi väl kom hem stod Andreas och stekte fläsk med löksås, vilket var bastant och mättande, men tanken på tårta växte hos Pontus och dumma som vi var satte vi igång att baka tårta. Pontus gjorde smeten och jag fixade med tillbehören. När så den mycket goda middagen var inmundigad och magen tillräckligt full för att känna att det egentligen inte fanns plats för någon gräddtårta,  var iallafall tårtan klar och då MÅSTE man ju bara testa den. Pontus åt som en häst  trots att han redan hade 3 portioner fläsk i magen.

 

Andreas jobbarkompisar blir nog glada imorgon eftersom de får gräddtårta till frukost.

Vardagslyx eller dumdristighet? Det är frågan...

Åh, måste bara passa på att bevara ett av de underbaraste ögonblicken i Pontus historia än så länge. Gårdagskvällen bestod av att vi tillsammans bakade bröd, kokade köttsoppa och gjorde pannkakor. Pontus var med i köket i sitt nya förkläde från Milda och gjorde hela bröddegen själv, samt även pannkakssmeten. Att skära grönsakerna till soppan tyckte hans mor var lite för vanskligt, så det stod hon för, samt även att skära upp köttet, som sedan lades på en tallrik i väntan på att få komma ner i grytan. Under tiden som jag då stod och skar alla grönsaker så började Pontus att smaska i sig av köttet och även en del grönsaker, varpå jag påpekade ett antal gånger att han inte skulle ta så många bitar till eftersom han då inte skulle orka någon mat.

Efter lite tjat från min sida och många köttbitar rikare i magen, vänder sig Pontus på sin pall mot mig och tar sina små händer på mina axlar och precis när jag skulle säga till en gång till, så säger han sakta: "Mamma, älskar dig!". Jag blev så överumplad så jag kramade om honom länge och väl och sa att jag ju älskar honom också och kände hur hela mitt modershjärta bara smälte samman och insåg även vikten av att sluta tjata så om oväsentliga saker. Det spelar väl ingen roll om han äter köttet innan maten, huvudsaken är att han tycker det är kul att vara med i köket, att han tycker det är gott med mat (kall högrev...mums...nja...) och att VI ÄLSKAR VARANDRA.

Tänk på vilka signaler vi sänder ut till våra barn genom all stress och tjat...tänk även på att de faktiskt lär sig av oss vuxna och i detta fallet så har vi nog ändå lyckats med att lära vår son att vi älskar honom och hur mycket det betyder att man visar det för varandra. En 2,5 åring som säger att han älskar dig.....det finns nog inget finare (iallafall inte just nu).

Ikväll blir det APT på min praktikplats, där jag förövrigt bara har en vecka kvar nu och sedan stundar några dagar framför datorn och skriva på ett arbete och en Power Point innan examensarbetet knackar på dörren.

Har fått mycket beröm för min mage (v. 23) idag (inte varje dag det händer) och tröjan som bär upp den så fint...kul kul...nu börjar jag förlika mig med att jag känt mig så klumpig och stor i flera veckor, så nu längtar jag till Ullared där jag förhoppningsvis kan shoppa lite billiga mammakläder utan att hela plånboken skriker. Kvällarna framför TV´n börjar bli lite knöliga då det är magens flitigaste tidpunkt och den lille krabaten passar på att köra sina gymnastiska övningar med jämna mellanrum, fram tills hans pappa vill känna då det är tvärstilla. Mysko att de så väl känner av att det är någon annan som är intresserad av vad för övningar som försigår där inne.

Tack för i helgen tjejer, supermysigt med hajk och Orangino...trots lite ryggont, så har jag lyckats överleva veckan och sepciellt då magrullningen som jag framförde då min handledare var och bedömde mig :)


Åh....långt, långt inlägg....läs den som vågar och har tid!

Nu börjar nog tjugofemöringen trilla ner hos unge herr Marmin att det faktiskt finns någonting i mammas mage. Oidentifierbart dessvärre, men igår var han bara tvungen att pussa och klappa magen många gånger. Överhuvudtaget så var han väldigt noga med att sitta i soffan och "musa" med sin mamma och även säga "Godnatt mamma", vilket jag aldrig hört innan, utan bara "Godnatt alla barn", som han fått från Anki & Pytte på bolibompa. Än så länge mår magen som den ska och även magens tillhörare, som nu bara har 1 1/2 vecka kvar på praktiken och ska bli bedömd av sin VFU-ledare på måndag....hua...men det ska nog gå bra, det är ju ingenting nytt egentligen efter 3,5 år.

Nu kan nästan nedräkningen till examen börja...ska bli skönt men samtidigt lite skrämmande eftersom jag vant mig vid att ha många dagar hemma med självstudier som jag kan lägag upp lite hur jag vill, men snart blir det ett schema som jag ju måste följa om jag vill ha någon lön :)

Annars flyter livet på som det ska och jag börjar känna att hösten nog ändå kan bli ganska härlig, som till helgen då en efterlängtad födelsedagspresent stundar tillsammans med tanterna grön, brun och gredelin....längtar sååååå.....

Nu börjar jag inse vart denhär hösten ska barka hän... har ganska mycket att tänka på just nu, men samtidigt känner jag mig superpigg och tillfreds med livet. Praktiken går som på räls och jag känner mig säker i min roll vilket är underbart, dock är man ganska trött på kvällarna och bara tanken på att sedan sätta sig ner framför skärmen igen och skriva arbete känns tungt. Magen känns också ganska tung, med tanke på att det är många olika kroppsställningar under en dag på en förskola och ibland är det tufft att skutta omkring på golvet när man är lite större än man brukar vara :) Lite kickar känns allt av ibland, men det är framförallt när mamman slappar framför TV´n, troligtvis är det ett tecken på att jag borde röra mer på mig:)

I tisdags sålde vi vårt hus, så nu är det bara några månader kvar tills flyttlasset går och det känns både spännande och skrämmande, men det blir säkert bra tillslut.

Åh, ikväll är det visning och vi vet att det är några stycken som kommer, så det ska bli sååå spännande...
Gårkvällen ägnade vi åt städning, men det finns fortfarande kvar att göra, så idag ska jag göra ett tappert försök att kombinera studier med städning, vilket inte alltid ger ett helt lyckat resultat.

Nu ligger vårt hem ute till allmän beskådan, känns lite kusligt, men samtidigt så har man nog börjat att förlika sig med att flytten går ganska så snart iallafall....

För alla nyfikna själar: http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3I8BIMFHF1U796B7

Har precis varit på ultraljud och det resulterade i att beräknad nedkomst ändrades från Andreas födelsedag den 8 februari till den 11 februari, vilket i och för sig känns bra för då har jag större chans att hinna med allting i skolan först.
Efter nogrann kontroll så såg även läkaren att organen låg på "rätt" sida, så det känns ganska skönt. Dock kan ju vårt nästa barn ändå få PCD eftersom det bara är 50% av alla med PCD som har spegelvända organ, så mitt lille mattesnille till hjärna funderar kring om det då bara blir 12,5% risk att nästa barn blir sjukt eftersom det från början var 25% risk....nja...min matematiska make hävdar att man inte kan tänka så. Men tänker gör jag ändå, vad han än säger!

Könet?? Näe...ville inte veta och läkaren tyckte att det var lite tidigt att säga exakt, så vi avvaktar till nästa år då klimpen dimper ner.

 
Har han/hon sin mammas näsa eller????

Åh, vårt hem har gjort en helomvandling, dessvärre till det bättre så nu känner man inte alls för att flytta. Snyggt, men samtidigt så opersonligt så det är tråkigt.

Fotografen har precis varit här och låtit kameran gå och tillslut kom även solen på besök så det såg lite trevligt ut i trädgården också. Snart har man ett offentligt hem, håll utkik på hemnet.

Hela helgen har vi slitit som djur, kört lass till nya stället och stylat, renast och städad här hemma, dock upptäckte Andreas igår att jag redan kallar nästa bostad för "hem", märkligt hur snabbt man anpassar sig :)

Imorgon blir det ultraljud, så nu håller vi tummarna för att alla organen valt att lägga sig på bra ställen...

Oj, det börjar bli mycket fokus på sjukdomar hit och dit, men just nu så präglas vår tillvaro av sjukhusbesök efter besök och inte så jättemycket ljus i tunneln. Igårkväll insåg de att Pontus ena kanyl i handen inte fungerade längre och stackarn skrev och skrek och hans kära mamma tyckte mest att han var fånig som sa att han hade ont. Hans pappa däremot som såg att vätskan de sprutade in i kanylen bubblade under huden och alltså inte gick in i blodet utan la sig under huden, kunde förstå sin son lite bättre och de konstaterade att kanylen skulle bort. Lite svullen och röd om handen var han allt och jag fick ge mig, han hade verkligen haft ont. Den andra fungerade också dåligt så det blev hem och sätta bedövningsplåster i ena armvecket nu på morgonen.

De hade svårt att hitta ett bra ställe att sticka på eftersom han redan blivit stucken så många gånger, så idag testade de lite överallt och min tappra hjälte stod ut med detta medan han fick kolla på såpbubblor som vi blåste i mängder. Tillslut lyckades det och nu på kvällen så sa han inte ett ord när de gav honom antibiotikan i den nya kanylen, vilket tyder på att den verkar fungera.

Dock ska vi fortsätta med annan antibiotika i 4 veckor till nu, två olika sorter som man ska komma ihåg 3 gånger per dag, hjälp, vi som har svårt att komma ihåg en sak per dag :) Sedan är det bara att hoppas och hoppas att bronkoskopin lyckades, vilket inte verkar så troligt då det har blivit en blåsa eller något i lungan och då verkar det inte finnas så mycket att göra åt det. Näe...nu börjar man förstå allvaret i sjukdomen och jag hoppas så att ultraljudet på tisdag visar på relativt positiva besked, ingenting är ju säkert iochmed det men man kanske kan slappna av lite iallafall. Mycket sjukdomssnack, men det blir väl så när man är mitt upp i det och samtidigt som man försöker vara tapper så känns det i hjärtat med jämna mellanrum och man vågar inte tänka på framtiden.... Får försöka tänka på min rubrik på bloggen, för det är så lätt att bara pinna på och inte njuta av varje dags små under.

Till helgen blir det totalhomemakeover för på måndag kommer fotografen och då ska det vara prydligt minsann, så vi har inte direkt tid att ligga på latsidan, vilket man annars skulle vilja prioritera. Får väl vänta med sånt tills vi flyttat och landat i en ny familj, ny utbildning och nytt hus...kan man ha fler projekt på gång samtidigt??

Så, då var Pontus halva antibiotikakur och man börjar känna sig som hemma på sjukhuset. Trevlig kvällspromenad upp, men mindre kul på morgonen då vi är ganska trötta av oss. Tyvärr fick han feber idag, vilket kändes lite tokigt då han går på en väldigt stark antibiotika som ska hålla alla bakteriella infektioner borta, men näe då...då smyger det in sig ett litet virus istället och sätter sig på halsen. Så idag har Pontus klagat över ont i halsen och gått på smärtstillande och febernedsättande, medan vi har städat huset inför att en mäklare kommer imorgon och ska värdera. Läkaren som kollade på honom nu på kvällen sa att om det inte blir värre så är det lugnt, då kommer det troligtvis gå över av sig självt, så vi hoppas på det. Sänkan låg på 40, vad nu det betyder?? Alla mina sjukvänner vet säkert....

Imorgon börjar jag skolan efter 12 veckors sommarlov, så nu är det bara att begrava sig i böckerna igen och låta familjen lida av att jag är stressad och rädd att inte hinna med allting.

Så, då är man äntligen hemma igen...känns som en vecka, men var bara drygt ett dygn. Pontus har gjort sin första bronkoskopi, då de gick ner i lungorna via halsen och sprutade in lite grejer så att slemmet skulle lösas upp. Det hela började i tisdags då vi skulle vara där vid halv två och kom därifrån halv fem, då hade vi blivit inskrivna, träffat vår läkare och jaaaa, lekt i väntrummet. Snart på sjukhusspråk är inte snart på vanligt språk, någonting man lärt sig vid dethär laget, men ändå aldrig upphör att förvånas över.

På onsdagen så, blev vädligt glada över att vi fick första operationstiden, för då (trodde vi) skulle vi ju troligtvis komma hem ganska så fort. Så 6.00 väckte vi den unge mannen som fick lite vatten eftersom han sedan skulle fasta, 6:30 satte vi på honom trolleriplåster med elasalva på fyra ställen och....näe...vad detaljerat det blev. När vi efter en blöt promenad kom fram till sjukhuset klockan 7.15, just in time, så försökte de sätta kanyl i båda armvecken, men det brast båda gångerna, så då fick de göra det uppe på operation istället, där gick det bra i handen och när han sedan somnat så satte de en i andra handen också. Operationen tog ca 1 1/2 timma och på uppvaket låg Pontus bara i en halvtimme, sedan började han hosta så han vaknade. När vi kom ner till avdelningen så ville han inte göra någonting, eller så ville han göra allting, han var inte riktigt nöjd med sig själv och ville ena stunden äta och sedan inte, och tillslut så somnade han igen efter att ha fått smärtstillande då han sa att han hade ont. När han började vakna till liv så kändes han som en kamin, så då tog vi tempen och trots det febernedsättande som han fått några timmar tidigare så visade termometern 39 grader, så då var det bara att ställa in sig på en natt på sjukan. 

Avdelningsbyte och träff med läkaren igen och efter många om och men, så konstaterade vi att jag och Pontus skulle stanna över natten. Han somnade tidigt och jag var helt slut så jag skickade hem Andreas vid 20.30 och gick och la mig. 
Efter att jag vaknat ungefär varannan timme under natten så blev vi väckta klockan 6.00 för att Pontus skulle få antibiotika och sedan kunde ingen av oss somna igen. Efter lite frukost så bar det av till röntgen och för första gången så skedde det helt utan protester. Tack till de underbart pedagogiska sköterskorna som bara för hur gulliga som helst. Själv fick jag smita ut precis när kortet togs eftersom bebisen i magen kanske inte skulle uppskatta att få strålning, men Pontus märkte inte ens att jag försvann en stund, så det kändes härligt.

När vi ägnat 2 timmar åt att cykla omkring i korridoren så kom äntligen en läkare som sa att vi kunde gå hem, så nu ska vi bara tillbaka morgon och kväll för antibiotikan i 10 dagar och då håller vi tummarna för att kanylerna (eller flygplanen som de valt att kalla det) inte ballar ur för då tar det så mycket extra tid. Lunchen blev helt oplanerat med en god vän i sjukhusets matsal och sedan var det bara hem, men inte helt smärtfritt eftersom jag inte hade några hemnycklar med mig. Så väntandes på att Andreas kunde komma hem och låsa upp för en urkissignödig fru och en supertrött son satt vi på trappan och läste reklamblad.

Detta om detta, nu över till hus! En uppdatering bör väl göras på mina vänners inrådan. Jorå, banken har vi också besökt och lån får vi, så nu kommer vi att köpa Andreas föräldrahem. Vi ska träffa en mäklare som eventuellt säljer vårt hus på måndag och troligtvis så blir det en snabb affär, bara vi får sålt så flyttar vi väl sen.....ångest....hjälp!

Var hur länge sen som helst som jag uppdaterade här, men nu finns det att läsa! Vad gäller min mage så växer den som den ska och den 9 september blir det specialistultraljud för att se om denna bebisen behagar ha sina organ på "rätt" ställe. Och nu på måndag börjar skolan igen, sista och absolut sista terminen med allt vad det innebär....mycket mycket hårt arbete, men sedan är jag ju äntligen klar, yippi!

Var är du? Känns inget kul alls just nu, bara blåst och kallt, men men, vi fick väl vår sommarvärme i maj, så man kanske inte ska klaga.

Känns tungt just nu, magen är svullen och jag känner mig stor som en elefant och är enormt trött...men men, vetskapen om att det går över är ju skönt att ha!

Måste bara tacka tant Grön, tant Brun och tant Greddelin för att mitt liv just nu är väldigt influerat av prinsessor. Pontus största nöje är att läsa boken "prinsesssagor" noga noga och viktigast är att titta på själva prinsessorna. Samtidigt ska han helst ha en av sina rosa prinsessnappar i munnen också, då är hans dag fulländad....
När han ska sova är det också ganska viktigt att de rosa napparna är med, speciellt idag då båda zebrorna var nytvättade och hängde på tork, snacka om bra substitut att då ta till en prinsessnapp :)

..... har man avverkat sin första bröllopsdag, vi som normalt är väldigt dåliga på att fira varandra slog på stor denna gång. Andreas hade köpt 3 röda rosor och jag fixade en trerätters middag med champagne (alkoholfritt för mig och Pontus, så det fick bli två småflaskor denhär gången), som bestod av en god räksniitt med avocado och massa mums, stekt rostbiff med Jensen´s favoritsås och potatisgratäng, samt chokladkaka med glass och vinbärssås till efterätt, väldigt väldigt mumsigt!

Pontus tyckte det var oerhört kul att få dricka ur ett riktigt champagneglas och dessutom med samma innehåll som en vuxen...


Nu har jag börjat må illa igen, och det är ju typiskt. Igår var mina svärföräldrar här och firade min 26-årsdag och jag ställde mig och gjorde köttfärssås, vilket inte var så njutbart, men med fläkten på högsta steget så gick det iallafall vägen. Jag fick en knivslip (vilket jag har önskat mig länge nu) och en oljesprayflaska, som jag också har pratat om kan vara bra att ha, så det kändes klockrent, stort tack! Andreas och Pontus bakade en vinbärspaj till efterrätt, som föll Andreas far i smaken iallafall :)

Idag har vi byggt med lego ute i trädgården och lagat köttfärssås och svampsoppa i Pontus pool, så nu sover han mätt och nöjd och glad...(precis som en myra)

T: glömde svara på ditt SMS, men hoppas att det blir askul i London och på den lite udda bröllopsfesten! Vi får ses nån dag när du kommit hem igen!

Idag är det 3 år sedan jag och Andreas gifte oss i Partille kyrka! Härligt, det känns som igår!

 

Så idag fyller men 26 år....inge märkvärdigt med det, mer än att solen har behagats lysa hela dagen och telefonen har gått varm. Det är konstigt det där att ju äldre man blir destu fler kommer ihåg att man fyller år... annars var det pest och pina att fylla år mitt i sommaren när man var liten, det var ingen som var hemma och firade och hur kul var det att vänta till hösten, då fanns det ju inga goda jordgubbar att ha på tårtan kvar!

Dagen har jag och Pontus tillbringat i en nyinköpt liten pool, men ändå så stor så att både jag och han fick plats gott och väl.
 
Jag spräckte även hemligheten till min syster att Pontus ska bli storebror i februari och stoltare moster får man leta efter....

Veckan har jag och Pontus tillbringat på Tjörn med mycket bad och bus med mormor och morfar. Det var 20 grader i vattnet, men trots det så vågade jag bara doppa mig en enda gång. Mormor lärde Pontus att säga att mamma är en badkruka, mycket lustigt!
 
Lite jordgubbsplockning hann vi också med vilket förgyllde Pontus dag!

Äntligen.....nu har jag till slut fått mig ett par nya TEVA-sandaler, efter 7 år, då jag haft dem på mig mellan maj-oktober varje år, vilket blir 3,5 års konstant användande. De har hållt bra, men nu på slutet så släppte sulan ganska rejält och Clas Ohlsson har tjänat lite småmynt på o-ringar som behövdes för att hålla ihop kardborrebanden.

Så igår begav sig hela damligan till Freeport (min mormor, mamma, jag och Pontus) och jag fick ett par nya i födelsedags present. Min mamma kunde inte låta bli utan köpte ett par även till Pontus, så nu är vi verkligen familjen TEVA (Andreas har också ett par, men det dröjer väl honom 7 år innan han får tummen ur att köpa ett par nya han också).



Dagen ska vi ägna åt att gå in våra nya skor :)