Är ganska mör i kroppen efter en heldag på sjukhuset tillsammans med två barn och en man också förvisso. Sitter nu ensam och knaprar cashewnötter, men borde egentligen ägna mig åt utvecklingssamtal, tja, cashwenötterna verkar dock ha vunnit den hårda striden!

Besöket på sjukhuset var en årskontroll och normalt är vi bara där varannan månad, nu var det hela kittet med sjukgymnastik, röntgen, klin fys och lungläkare. Pontus är fantastisk, vet att jag skrivit det förut och att jag dessutom är partisk i detta tyckande, men han tvekar inte en sekund inför nya utmaningar och läskiga grejer som de gör med honom. Att sitta själv i en glasbur och blåsa, flämta och andas in och ut....vem gör det frivilligt och utan att ens kommentera det som något ovanligt i livet - jo, Pontus, inga problem. Många på sjukhuset hävdar att det är vi föräldrar som hjälpt honom till detta och jag är benägen att hålla med till viss del, men mycket ligger i alla de fantastiska människorna som arbetar på Drottning Silvias barnsjukhus och även i hans personlighet. Han är nyfiken och inte hämmad av någonting, han tror även gott om alla, är det så att de vill att jag gör detta så gör jag det, det borde ju finnas en bra anledning.

Man blir varm i hela hjärtat när man kommer upp till lung-och allergimottagningen och möts av en underbar sjuksköterska, som med en gång kommer in i väntrummet och fortsätter att samtala med Pontus, där de var senast. Thailandsresan hägrade såklart för senast vi var där var precis innan vi skulle åka. Usch, nu får jag dåligt samvete för bilderna som ännu inte publicerats, men, men, tiden rinner fort! Att hon kommer ihåg, att hon vill och har möjlighet att lägga tid på att prata i ett väntrum, det betyder så mycket för hela familjen. Att hon lärt sig vem Moa är och att även hon får vara med i samtalet. TACK!
Det sorgliga med barnsjuhuset är att man inte vill behöva vara där, men önskar ingen detta öde, men samtidigt är man så lättad över att få vara där, för hade man inte märkt att Pontus var sjuk och han hade fått denna hjälp så hade han inte mått så bra som han gör. Trots att jag tycker det är lite småjobbigt att vara på sjukhuset, så tycker Pontus precis tvärtom, han jublar när man berättar att vi skall dit, även Moa tycker att det är kul och spännande. Det gör mig lite berörd och stolt över att en jobbig och hemsk sak kan förvandlas till en längtan och ett jubel, med de, för oss, enkla medel vi använt oss av för att nå hit där vi nu är. 

Veckan har annars varit lite turbulent. I måndags fick jag vaba - Moa fick feber på natten till måndag, så på tisdagen fick Andreas vara hemma med henne. I onsdags var hon på förskolan i några timmar innan de ringde mig och sa att hon fått ett munsår, som de var osäkra kanske kunde vara svinkoppor igen. Jag lämnade mitt jobb, ringde vårdcentralen, fick en tid, hämtade Moa, åkte till vårdcentralen där de konstaterade att det är en herpesblås hon fått och alltså ingen fara att vara på förskolan. Jag tog då Moa med mig och åkte tillbaka till mitt jobb där hon tillbringade eftermiddagen, inte helt smärtfritt - en väldigt bestämd dam som tyckte att hon regerade även på min avdelning. Idag var tanken att hon skulle tillbaka till sin förskola eftersom vi skulle till sjukhuset jag och Pontus, men inatt hostade hon så att hon kräktes, blev vrålförbannad över att vi skulle duscha av henne, så i en timme vrålade hon och var helt hysterisk över ett par trosor och därefter sov hon ganska dåligt. Därför konstaterade jag att hon inte skulle orka med förskolan, så hon fick följa med till sjukhuset och Andreas kom förbi en stund och tog hand om henne när det blev för jobbigt att fokusera på Pontus. Mycket rörig dag, som nu avslutas med lugn och ro och cashewnötter :)