Hörde en sån fin visa på radion igår, orden bara fastnade och när jag kom till jobbet så skrev jag ner dem för säkerhetsskull. Kommer dock inte ihåg vem som gjort den tyvärr.

"Om du kommer ut skall du får en del av världen, som du får ta hand om den stunden du är här. Bara titta uppåt om du är ruinerad, än så länge finns det ju gratis atmosfär". Tänkvärt på alla sätt!

Igår var en fantastisk dag, jag slutade lite tidigare, åkte hem och fixade fika och sedan åkte jag och barnen upp till nya badplatsen vid Kåsjön och njöt i solen. Under tiden skickade vi ett hånfullt sms till Andreas som toksvettades på ett kontor på Avenyn. Under tiden som vi badade fick jag ett sms om att J och F hade fått en dotter, så mysigt och roligt. Den här gången hade Pontus fel, för han hade tippat på en kille. Pontus konstaterade snabbt att nu får ju Moa två tjejkompisar och han bara en - vår granne. Är så glad för deras skull... Nu väntar vi bara på en nedkomst till i början av september, då blir det enligt Pontus en Arthur som kan leka med minimojerna.

På kvällen åkte vi hem till mina föräldrar och fikade, även min mormor och syster var där vilket var kul för vi träffas inte alltför ofta numer, trots att vi bor supernära varandra. Tråkigt, men tiden räcker väl inte riktigt till just nu.

...orkar jag stå på benen och göra någonting vettigt. Jag har fortfarande en makalös hosta som ibland resulterar i att en mängd slem kommer upp, men värst är det på natten när jag ligger ner, makens tips är att sova sittandes, men hur skönt är det?! Idag har jag och Pontus tagit oss till affären och det kändes som att vara pånyttfödd när jag gick där och strosade, inte länge sedan jag var där egentligen, men det brukar bli någon gång i veckan och u har det inte blivit av på två veckor, vilket kändes som en evighet. Låter kanske underligt att det är kul att gå på ICA Maxi, men för mig kändes det stort att orka. Nu vill jag bara tillbaka till jobbet också.

Moa hostar på hon också, något värre än mig och Pontus hade feber inatt, men ingenting på hela dagen idag så klarar han sig igenom denna natten blir det en sväng till förskolan imorgon för att fira midsommar, något han sett fram emot länge. Vår egen midsommar skall vi inte glömma att köpa sega råttor till för då ska det spottas råtta - Pontus favoritgrej på midsommar, han har stenhård koll så att vi inte missar godisaffären på torsdag.

Stort tack till alla som vara behjälpliga under min lilla sjukdomstid, alla bra böcker som min snälla mamma kom över med, just nu är det Buthler & Öhrlund som gäller, fantastiskt bra, (trots att Sarahs nyckel finns kvar i minnet) alla fina sms, telefonsamtal och vänlighet. Nu är det dags att ställa om fokus, T som fyller 30 år i dagarna och J som ska förära jorden med en liten krabat. Det är så spännande och nu förstår jag hur folk runtomkring en känner när man går med magen i vädret och bara väntar - det är nästan mer spännande att vänta på det där sms:et ifrån en nära vän än att vänta på sin egen bebis. Pontus har tippat på en pojke den här gången, så vi får väl se om han har rätt nu också.

Flädern står i blom, så imorgon kväll skall det sättas saft, hoppas bara att vårt träd klarat sig ifrån alla löss, som jag sett på en del andra träd. Vill helst ha en vegetarisk saft!

Jag har en helt underbar son, han har hjälpt mig med allt som behövs under den här helgen. När Moa vill ha saft så löser han det snabbt som bara den, vilket även gör att hon dricker mera eftersom det är Pontus som blandat saften. Måste bara berätta om när Pontus och Andreas var och handlade i torsdags och Pontus fick vara med och välja lite i affären. Jag förberedde mig på en påse full med snacks och godis, men nejdå, Pontus hade övertalat sin far om att han skulle köpa kikärtor, ett trepack. Andreas hade hållt ett förmaningstal och sagt att nu blir inte mamma glad, hur ska man äta de här då. Svaret blev med händerna eller en gaffel, helt vanligt. Det finns väl ingen mamma som blir arg när hennes son kommer hem och vill ha kikärtor - vad tror Andreas om mig egentligen?! Det är troligtvis Pontus gamla dagmamma som ligger bakom de här bön och ärtfasonerna, för där fick han ofta äta det tillsammans med henne, han var enda barnet som tyckte om det och krabba förståss som de gärna delade på efter en tur till fiskbilen. Tack M för att du introducerat sånt som vi inte är några fantaster av. Bönor är ju nyttigt så varför inte.

När vi hade ätit idag så gick feberMoa och la sig och då frågade jag Pontus om inte han kunde hjälpa mig att tömma diskmaskinen, vilket han gärna gjorde, hela bestickkorgen löste han på ett ypperligt sätt. Sedan sa han att han ville spela Wii och jag lovade att vi skulle göra det så fort jag ätit klart. Då sa han: "Men mamma, då vill jag inte höra något jag skall bara när du är färdig, utan då ska du sätta dig direkt i soffan." Underbart, jag kunde nästan höra mig själv när jag hade ätit färdigt - jag ska bara gå på toa, tömma diskmaskinen, hänga en tvätt, ja, det finns många "ska bara" i ett hem, men jag fintade honom och sa att "jag ska bara....(nej hör man honom säga) sätta mig i soffan och spela Wii tillsammans med dig".

Dagen har varit bra, en kräkning, än så länge, på gatan så det var bara att slänga ut vatten och sopa ner i brunnen. Vi har även tagit en promenad för att hämta ut ett stort paket med kårhalsdukar som hade kommit till posten, allt för att Moa ska sitta lugnt i en vagn och inte springa och härja för mycket för det är oftast då hon börjar tokhosta.

Lite sorg i hjärtat att det inte blev ngåon tantträff, när vi för en gångs skull kunde allihop samtidigt, men det lär bli fler tillfällen, men då har mina barn förhoppningsvis fått en ny liten kompis.

Jag har aldrig sagt att det är en dans på rosor att vara hemma själv med två barn, men dansen blir värre när ett av barnen plus man själv är sjuk. Jag trodde verkligen att det skulle fungera ändå och visst det gör det i vissa stunder, men just precis var ett tillfälle som inte alls fungerade.
Dagen har vi tagit precis för vad den är, varje sak har fått ta sin tid och Pontus har varit en hjälpsam herre. Vi har varit ute och kastat lite boll, jag satt på trottoaren och barnen roade sig. Jag gick in och hämtade ett glas vatten till Moa som börjat hosta mer och mer, höll på att trampa i en slemspya mitt på förstukvisten när jag kom ut igen och då slog det mig. Moa kräks ofta mycket när hon hostar och det blev jag varse nyss.
Lunchen fixade Pontus - pannkakor med hemmagjord jordgubbssylt och grädde. Vi klarade även ett antal banor på Super Mario, vilket var en lagom aktivitet för min kropp. På kvällen kom dagens höjdpunkt - GLASSBILEN så nu är frysen fylld med Kaktus. Moa fick köttfärssås och spagetthi och sedan åt vi Tacos tillsammans alla tre framför "Arthur och minimojerna". Mitt i gick Moa och kissade och kom sedan tillbaka och gjorde en kaskadspya rakt i ryamattan. Medan jag låg ute på altanen och tvättade mattan så kom Pontus ut och sa att det var blött på golvet i hallen - Jippi, ännu mer att torka upp. Det kändes hopplöst att sitta själv ute på mattan och veta att man har natten framför sig, men det känns som att man snart är härdad och nu i backspegeln så löste det sig ändå ganska bra. Hoppas bara att det är uppehåll i natt för annars har vi en blöt matta att ta hand om imorgon.

Då var karusellen igång då....nu ligger Moa med hosta och 39,7 graders feber. Känner vi igen detta eller?! Igår kom Pontus och Andreas hem runt halv elva efter att ha blivit omplåstrade på akuten. Dock är det så ineffektivt där så det liknar ingenting. Sköterskorna som kom först tejpade såret och sedan var det bara väntan i flera timmar på läkaren som enbart ställde frågor om trafikolyckan som det klassades som och sedan bad några sköterskor att ta bort tejpen igen för att någon minut senare göra om allting igen. Krävs väl inget MensaIQ för att fatta att flera av dessa moment säkert skulle kunna effektiviseras något, samt strunta i att göra samma sak fler gånger - det blir färre patienter som sitter och väntar och kötiderna förkortas garanterat.

Idag kunde Pontus fortfarande inte äta någonting som skulle tuggas, så båda barnen fick vara hemma med en ganska sliten och medtagen mamma. Tur att hon har en man som kom hem tidigt eftersom han hade sin familj i åtanke. Vi har så gott jag har orkat slängt vattenballonger på varandra och njutit lite av solen. Moa har varit ovanligt gnällig och det visade ju sig med all rätt när termometern bara steg på eftermiddagen, så nu vet vi vad vi har att vänta om samma öde skall gå henne tillmötes som med mig. Håller tummarna allt vad jag har för att Pontus klarar sig ifrån detta hemska virus med tanke på hans grundsjukdom - jag vågar inte ens tänka på hur resultatet av det kan bli.

En olycka kommer ofta i tre, så nu har vi räknat klart tror jag! 1-2-3

Nu när jag äntligen börjar känna mig lite bättre så åker Pontus på nästa grej. En vanlig liten cykeltur ledde till ett besök på akuten. Han har ju cyklat själv sedan han var 4 år på sin tvåhjuling, utan problem, några skrubbisar hit och dit, men oftast inget allvarligt. Idag däremot så lyckas han på något vis hamna med hakan i asfalten, varpå han drar på sig ett ganska djupt jack i hakan. Vi försökte att tejpa ihop det här hemma liggandes på badrumsgolvet räknandes till....ja, så långt vi kunde i stort sett för att han inte skulle skrika helt hysteriskt, vilket han som så många andra barn gör när de ser blod. Då det tog lite tid och musten gick ur oss helt beslutade vi oss för att gynna det gyllene M:et idag och Pontus ville gärna åka med och handla. När de kom hem stortjöt han sa att vi skulle spara allting tills imorgon. Han kunde inte äta för det gjorde för ont i kinden på något vis, vi försökte på alla sätt, men det gick inte utan stora tårar, "varma stora tårar" som han så fint utryckte sig. När vi sedan såg att tejpen lossnade och det fortsatte att blöda så konstaterade vi att vi kanske skall låta någon mera kunnig titta på det hela, framförallt så att det kan få en chans att läka ihop fint. Pontus har redan fullt med ärr i ansiktet som vi tyvär inte tänkte på att de kanske skulle kollats upp innan det var för sent. Ett runt litet blått som han fick på kinden då han var 1,5 år gammal och snubblade med en blyertspenna som for in i kinden. Detta kommer alltid att finnas som ett minne av vår bröllopsresa till Jiingijamborii i Skåne då vi såg kungen, dock är det ganska vanprydande.

Så här sitter jag och hoppas att det går bra för mina killar nu!

Näe, nu har jag varit dålig i över en vecka och trisstessen börjar göra sig påmind ordentligt. Jag har sett husets alla väggar nu, det räcker. Började när vi kom hem ifrån Dalsland efter förra helgen långa ledighet som kantades av sol och värme. Vi åkte ut med båten till en härlig liten ö i Stora Lee och badade för första gången i år, vilket måste vara rekord eftersom man annars inte brukar kunna bada i denna kalla sjö ens på högsommaren. En dag tog vi kanoten och paddlade i Norge en sväng. Vi åt lunch som vi lagade på stormkök - sill och potatis och njöt av en härlig dag med bara familjen.
 Iallafall, jag började hosta lite smått när vi kom hem, men tänkte att det går säkert över. Näe då, det bara eskalerade och på onsdagen fick jag gå hem tidigare ifrån jobbet och insåg då att jag hade feber. Jag låg helt spak till sängs till på lördag morgon, då jag testade att ta en dusch och sedan stapplade jag mig iväg på ett dop/bröllop, men jag satt ner hela tiden och mådde inte alls bra. Söndagen kändes också som att jag orkade litegrann, men sedan på kvällen kom febern igen. Jag ringde då läkaren på måndagen och det visade sig att sänkan var lite hög, men inte tillräckligt, så det blev hostmedicin och sjukskrivning tills på fredag. Nu känner jag att hostan ger med sig litelitegrann, men istället börjar jag få ont i halsen. Jag har haft träningsvärk i magen pga. allt hostande och en väldigt omtänksam liten dotter som kommer med vatten och vill att jag skall spotta ut mitt slem i hennes hand, precis som vi gör med Pontus när han övar på sina spottprov.

Jag har precis skrivit ihop en text till RFCF-s tidning om min upplevelse av detta med hostan, för det slår mig att detta är vardagsmat för Pontus, medan en annan faller ihop totalt. Jag vet att mitt virus kommer att lämna kroppen, även om jag har svårt att tro det just nu, men Pontus kommer ju alltid att få leva med sin hosta och han kanske ständigt går omkring med träningsvärk i magen :)

Nu börjar iallafall orken att hitta tillbaka, för jag har varit så slö så jag har verkligen inte orkat någonting, vilket gör mig frustrerad, när jag har så mycket som brinner inom mig.