Nu börjar jag inse vart denhär hösten ska barka hän... har ganska mycket att tänka på just nu, men samtidigt känner jag mig superpigg och tillfreds med livet. Praktiken går som på räls och jag känner mig säker i min roll vilket är underbart, dock är man ganska trött på kvällarna och bara tanken på att sedan sätta sig ner framför skärmen igen och skriva arbete känns tungt. Magen känns också ganska tung, med tanke på att det är många olika kroppsställningar under en dag på en förskola och ibland är det tufft att skutta omkring på golvet när man är lite större än man brukar vara :) Lite kickar känns allt av ibland, men det är framförallt när mamman slappar framför TV´n, troligtvis är det ett tecken på att jag borde röra mer på mig:)

I tisdags sålde vi vårt hus, så nu är det bara några månader kvar tills flyttlasset går och det känns både spännande och skrämmande, men det blir säkert bra tillslut.

Åh, ikväll är det visning och vi vet att det är några stycken som kommer, så det ska bli sååå spännande...
Gårkvällen ägnade vi åt städning, men det finns fortfarande kvar att göra, så idag ska jag göra ett tappert försök att kombinera studier med städning, vilket inte alltid ger ett helt lyckat resultat.

Nu ligger vårt hem ute till allmän beskådan, känns lite kusligt, men samtidigt så har man nog börjat att förlika sig med att flytten går ganska så snart iallafall....

För alla nyfikna själar: http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3I8BIMFHF1U796B7

Har precis varit på ultraljud och det resulterade i att beräknad nedkomst ändrades från Andreas födelsedag den 8 februari till den 11 februari, vilket i och för sig känns bra för då har jag större chans att hinna med allting i skolan först.
Efter nogrann kontroll så såg även läkaren att organen låg på "rätt" sida, så det känns ganska skönt. Dock kan ju vårt nästa barn ändå få PCD eftersom det bara är 50% av alla med PCD som har spegelvända organ, så mitt lille mattesnille till hjärna funderar kring om det då bara blir 12,5% risk att nästa barn blir sjukt eftersom det från början var 25% risk....nja...min matematiska make hävdar att man inte kan tänka så. Men tänker gör jag ändå, vad han än säger!

Könet?? Näe...ville inte veta och läkaren tyckte att det var lite tidigt att säga exakt, så vi avvaktar till nästa år då klimpen dimper ner.

 
Har han/hon sin mammas näsa eller????

Åh, vårt hem har gjort en helomvandling, dessvärre till det bättre så nu känner man inte alls för att flytta. Snyggt, men samtidigt så opersonligt så det är tråkigt.

Fotografen har precis varit här och låtit kameran gå och tillslut kom även solen på besök så det såg lite trevligt ut i trädgården också. Snart har man ett offentligt hem, håll utkik på hemnet.

Hela helgen har vi slitit som djur, kört lass till nya stället och stylat, renast och städad här hemma, dock upptäckte Andreas igår att jag redan kallar nästa bostad för "hem", märkligt hur snabbt man anpassar sig :)

Imorgon blir det ultraljud, så nu håller vi tummarna för att alla organen valt att lägga sig på bra ställen...

Oj, det börjar bli mycket fokus på sjukdomar hit och dit, men just nu så präglas vår tillvaro av sjukhusbesök efter besök och inte så jättemycket ljus i tunneln. Igårkväll insåg de att Pontus ena kanyl i handen inte fungerade längre och stackarn skrev och skrek och hans kära mamma tyckte mest att han var fånig som sa att han hade ont. Hans pappa däremot som såg att vätskan de sprutade in i kanylen bubblade under huden och alltså inte gick in i blodet utan la sig under huden, kunde förstå sin son lite bättre och de konstaterade att kanylen skulle bort. Lite svullen och röd om handen var han allt och jag fick ge mig, han hade verkligen haft ont. Den andra fungerade också dåligt så det blev hem och sätta bedövningsplåster i ena armvecket nu på morgonen.

De hade svårt att hitta ett bra ställe att sticka på eftersom han redan blivit stucken så många gånger, så idag testade de lite överallt och min tappra hjälte stod ut med detta medan han fick kolla på såpbubblor som vi blåste i mängder. Tillslut lyckades det och nu på kvällen så sa han inte ett ord när de gav honom antibiotikan i den nya kanylen, vilket tyder på att den verkar fungera.

Dock ska vi fortsätta med annan antibiotika i 4 veckor till nu, två olika sorter som man ska komma ihåg 3 gånger per dag, hjälp, vi som har svårt att komma ihåg en sak per dag :) Sedan är det bara att hoppas och hoppas att bronkoskopin lyckades, vilket inte verkar så troligt då det har blivit en blåsa eller något i lungan och då verkar det inte finnas så mycket att göra åt det. Näe...nu börjar man förstå allvaret i sjukdomen och jag hoppas så att ultraljudet på tisdag visar på relativt positiva besked, ingenting är ju säkert iochmed det men man kanske kan slappna av lite iallafall. Mycket sjukdomssnack, men det blir väl så när man är mitt upp i det och samtidigt som man försöker vara tapper så känns det i hjärtat med jämna mellanrum och man vågar inte tänka på framtiden.... Får försöka tänka på min rubrik på bloggen, för det är så lätt att bara pinna på och inte njuta av varje dags små under.

Till helgen blir det totalhomemakeover för på måndag kommer fotografen och då ska det vara prydligt minsann, så vi har inte direkt tid att ligga på latsidan, vilket man annars skulle vilja prioritera. Får väl vänta med sånt tills vi flyttat och landat i en ny familj, ny utbildning och nytt hus...kan man ha fler projekt på gång samtidigt??