Sången går varm här just nu: Här var det hi och här var det hå, här var det glada älgar. Fantastisk text! Sjunger man den lite svagare så är det: Här var det hi och här var det hå, här var det ledsna sälar.

Vi hoppas på snö imorgon!

Är ganska mör i kroppen efter en heldag på sjukhuset tillsammans med två barn och en man också förvisso. Sitter nu ensam och knaprar cashewnötter, men borde egentligen ägna mig åt utvecklingssamtal, tja, cashwenötterna verkar dock ha vunnit den hårda striden!

Besöket på sjukhuset var en årskontroll och normalt är vi bara där varannan månad, nu var det hela kittet med sjukgymnastik, röntgen, klin fys och lungläkare. Pontus är fantastisk, vet att jag skrivit det förut och att jag dessutom är partisk i detta tyckande, men han tvekar inte en sekund inför nya utmaningar och läskiga grejer som de gör med honom. Att sitta själv i en glasbur och blåsa, flämta och andas in och ut....vem gör det frivilligt och utan att ens kommentera det som något ovanligt i livet - jo, Pontus, inga problem. Många på sjukhuset hävdar att det är vi föräldrar som hjälpt honom till detta och jag är benägen att hålla med till viss del, men mycket ligger i alla de fantastiska människorna som arbetar på Drottning Silvias barnsjukhus och även i hans personlighet. Han är nyfiken och inte hämmad av någonting, han tror även gott om alla, är det så att de vill att jag gör detta så gör jag det, det borde ju finnas en bra anledning.

Man blir varm i hela hjärtat när man kommer upp till lung-och allergimottagningen och möts av en underbar sjuksköterska, som med en gång kommer in i väntrummet och fortsätter att samtala med Pontus, där de var senast. Thailandsresan hägrade såklart för senast vi var där var precis innan vi skulle åka. Usch, nu får jag dåligt samvete för bilderna som ännu inte publicerats, men, men, tiden rinner fort! Att hon kommer ihåg, att hon vill och har möjlighet att lägga tid på att prata i ett väntrum, det betyder så mycket för hela familjen. Att hon lärt sig vem Moa är och att även hon får vara med i samtalet. TACK!
Det sorgliga med barnsjuhuset är att man inte vill behöva vara där, men önskar ingen detta öde, men samtidigt är man så lättad över att få vara där, för hade man inte märkt att Pontus var sjuk och han hade fått denna hjälp så hade han inte mått så bra som han gör. Trots att jag tycker det är lite småjobbigt att vara på sjukhuset, så tycker Pontus precis tvärtom, han jublar när man berättar att vi skall dit, även Moa tycker att det är kul och spännande. Det gör mig lite berörd och stolt över att en jobbig och hemsk sak kan förvandlas till en längtan och ett jubel, med de, för oss, enkla medel vi använt oss av för att nå hit där vi nu är. 

Veckan har annars varit lite turbulent. I måndags fick jag vaba - Moa fick feber på natten till måndag, så på tisdagen fick Andreas vara hemma med henne. I onsdags var hon på förskolan i några timmar innan de ringde mig och sa att hon fått ett munsår, som de var osäkra kanske kunde vara svinkoppor igen. Jag lämnade mitt jobb, ringde vårdcentralen, fick en tid, hämtade Moa, åkte till vårdcentralen där de konstaterade att det är en herpesblås hon fått och alltså ingen fara att vara på förskolan. Jag tog då Moa med mig och åkte tillbaka till mitt jobb där hon tillbringade eftermiddagen, inte helt smärtfritt - en väldigt bestämd dam som tyckte att hon regerade även på min avdelning. Idag var tanken att hon skulle tillbaka till sin förskola eftersom vi skulle till sjukhuset jag och Pontus, men inatt hostade hon så att hon kräktes, blev vrålförbannad över att vi skulle duscha av henne, så i en timme vrålade hon och var helt hysterisk över ett par trosor och därefter sov hon ganska dåligt. Därför konstaterade jag att hon inte skulle orka med förskolan, så hon fick följa med till sjukhuset och Andreas kom förbi en stund och tog hand om henne när det blev för jobbigt att fokusera på Pontus. Mycket rörig dag, som nu avslutas med lugn och ro och cashewnötter :)

Moa har haft feber och varit hemma igår coh idag. För att vara lite jämställda så delade jag och Andreas upp VAB-dagarna mellan oss, igår var det min dag och idag var Andreas hemma. Moas och Andreas samtal idag är underbart. Moa tittar i sin overall och undrar vad det står.

- Det står Marmin, säger pappa.
- Pappa, vad heter jag?
- Du heter Moa Marmin.
- Men, pappa, vad heter jag?
- Du heter ju Moa Marmin.
Moa skriker ursinnigt: - Mamma säger jag heter gammelmormor.

Hon har så rätt, hon heter ju faktiskt Anetty och Eira också, varav det förstnämnda är gammelmormors namn och det sistnämnda hette Andreas farmor.

Hon hävdar även med bestämdhet att man visst får gunga med fötterna liggandes på gungan, för: "Farmor säger jag får gunga så". I helgen var nämligen barnen tillsammans med farmor och farfar under lördagen och halva söndagen då vi höll på att förbereda inför Porthälla Scoutkårs 50-års jubileum. De var då bland annat på Plikta i Slottskogen och lekte och uppenbarligen gungade.

Vårt firande blev kanonbra och vi kom hem klockan 04.00 på natten, lite lagom möra. Till efterrätt gjorde vi en vit choklasmousse där det krävdes 20 äggulor. Alltså hade vi 20 äggvitor att ta hand om, vilket vi gjort idag. Maränger tänker man spontant, men det gjorde vi senast av alla vitor vi hade över sedan nyårsafton, då gjordes även gräddmunkar, som nu fyller frysen. Dagens skörd blev därför kanel- och nötsnittar, silverkaka och chokladbiskvier. Köket är numera fullt med kakor och disk, dags att ta tag i!

Det hela känns lite underligt - tänk, jag är mer beroende av vissa saker än vad mina barn är. När Pontus var liten så hade han både snuttis och napp, mne i samband med att Moa kom så testade vi att han en kväll fick lägga sig utan napp. Han frågade efter den, men vi sa att han var en stor kille nu som inte behövde någon napp. Han somnade efter en lite längre stund än tidigare, men sov hela natten. Kvällen efter så frågade han efter nappen och vi sa att han inte behövde den, inga problem, han somnade som vanligt. Dagen efter igen så frågade han inte ens efter den utan somnade bara som ingenting. Samma sak när han slutade med blöja då han var 2 år och någon månad, det tog några dagar och sedan var han torr både på dagen och natten precis som om ingenting hade hänt. 

Så kom Moa och vi trodde att vi fått en envis rackare som vi skulle få fajtas med i alla lägen. Hon bestämde själv när hon var 1 år och 11 månader att det var dags att sluta med blöja, sagt och gjort, även hon blev torr på både dagen och natten på bara några dagar. Nappen däremot såg vi framför oss hur vi skulle få kämpa med. Hon har tyckt väldigt mycket om sina nappar, men i måndags så sa Andreas samma sak som han sagt till Pontus, att hon är en stor tjej nu som inte behöver napp när hon skall sova. Moa somnade utan napp, men vaknade på natten och var otröstlig- bara nappen som fungerade för att få henne att somna om. Vi gav upp och tänkte att nu har vi skitit i det blå skåpet. Vi kommer behöva göra en större grej av detta, med bortlämning av napparna och ta det i omgångar. Så kom kvällen efter och jag gick och la henne, läste saga och sa godnatt, utan napp. Hon somnade och nu ikväll är det tredje kvällen som hon somnar utan napp och inte ens frågar efter den. Kan vi ha sådan tur att detta också går vägen?!

Sitter i vardagsrummet och det är tyst och stilla omkring mig, njuter av lugnet och av att samtidigt höra hur Pontus ligger i sin säng på övervåningen och ljudar. Han läser själv godnattsaga för sin pappa - en bok om Erik. Läskoden är verkligen knäckt nu och det är så underbart att få vara med om dessa framsteg i ett barns liv. Jag passar på att njuta av varje stund. En stolt mamma som ikväll konstaterat att jag och min man inte längre kan bokstavera hemlisar till varandra, för nu finns det en liten rackare som läser ihop våra bokstäver och avslöjar hemlisen. Engelska fungerar än så länge, men inte med de vanligaste orden som ICECREAM och CANDY. Någon som är bra på rövarspråket? Det är nog nästa steg :)

I fredags var det röd dag och hela familjen var därmed lediga, typiskt för mig som alltid är ledig på fredagar, men ändå mysigt att få vara tillsammans allihop. När vi vaknade så insåg vi att vädret var underbart, med frost, minusgrader och en stor sol. Vi packade ryggsäckarna och begav oss till Delsjön där vi gick en promenad och satte oss på en udde med solen gassande i ansiktet medan vi gjorde omelett på muurrikkan. Några cacher hanns även med att fånga innan dagen nådde sitt slut. Pontus var fenomenal på att hitta skatterna, med sin låga tyngdpunkt kunde han se det som ingen annan såg.









På lördagen var vädret inte alls lika underbart, så då impulsåkte vi in till Universeum där vi tillbringade nästan åtta timmar med att leka och lära oss massor. Oavsett ålder så hade vi jätteroligt allihop. Kvällen avslutades med grillade revben och tapas framför TV´n.












Söndagen blev också impulsplanerad då vi fick en inbjudan till ett par vänner med barn i samma ålder som våra, som leker superbra ihop. Pontus hade längtat efter O, så nu passade de på att leka i flera timmar. På kvällen var det dags att åka till min mormor för att äta lutfisken som blivit ersatt av dillkött på juldagen.

Igår var en stor dag för Pontus då han nu har fått flytta ut i den stora, kalla bassängen på simskolan. Nu är det ingen lek längre, utan allvar, säger han själv.