Igår var det studiedag för Pontus så han begav sig till Åbybadet med sin mamma och sin moster (som tur var). Utanför var det megalång kö, för hans mamma tänkte aldrig så långt att det var höstlov och att många då passar på att åka och bada med sina barn. Men, men, väl inne så kändes det ganska lugnt ändå, visst en del folk och nästan inga lediga skåp (pga ombyggnation, bra under ett höstlov...) Duscharna kändes som ett varmt sommarregn, för de var troligtvis överbelastade, men vi gjorde vårt bästa under tvagandet (som det så fins heter i badhus). Inne i badhuset finns ett upplevelsebad med massa kul saker för barn och Pontus med moster gav sig hän och hade väldigt kul, jag lät dem hållas och fick hela tiden ha ett vakande öga på Pontus eftersom moster inte alltid hade ögonen på rätt ställe :)

Så fick vi för oss att åka den stora blåa rutchkanan, vi vandrade alla tre upp för många långa trappor och stod i en lång kö. Så var det äntligen vår tur och jag satte mig ner med Pontus i knät....då brast det. Jag vågade bara inte, det bara tog stopp och jag skrek till moster att hon fick ta Pontus och åka ner själva, jag tar trapporna! Vilken fegis....trapporna ner blev en walk of shame (som mosters sambo så fint uttryckte det). Väl nere möttes jag av en väldigt glad Pontus som tyckte att det hade varit skitkul och en mindre nöjd moster, som darrade lika mycket som jag själv av nervositet. Den hade varit ganska läskig fick jag ur henne tillslut, trots att hon egentligen inte ville erkänna.... Tur att jag inte utsatte mig, själv, Sven och Pontus för denna otäcka vattenrutchbana, hur skulle det ha slutat?

Kvällen ägnades åt storhandling tillsammans med moster + sambo och sedan åkte vi hem och gjorde ärtsoppa, mums, mums.

I fredags var vi hos min mormor och åt det traditionsenliga Dillköttet, alltid lika gott. Det blev en sen kväll och klockan 23.30, såg Pontus lite blek ut så vi bestämde oss för att åka hem så han fick somna, vilket han gjorde bums i bilen redan, men han var tapper hela kvällen. Trots saknaden av Harry, så hade vi en trevlig kväll och jag längtar redan till nästa Dillköttsafton! 

Idag är det skolarbete som gäller och nu är det power point som jag ska sätta mina vassa tänder i.

Satte mig igår och började skriva på mitt utvecklingsprojekt och när jag var nästan klar sånär som på lite finjusteringar och sånt bös, så sparade jag arbetet (trodde jag), men det måste ha hänt nåt. För idag går det bara inte att hitta, så det var bara att börja om igen och skriva om hela arbetet...puuuh...mycket skrik och svordomar rann ur min mun och sedan fick jag ägna mig åt att använda all min energi åt fingrarnas klapprande på tangenterna istället. Nu är jag på samma punkt som igår då jag slutade och jag hoppas så innerligt att jag bir klar idag för på måndag när det ska in så har Pontus studiedag, så då vill jag passa på att vara hemma med honom.

I morse blev det en tur till MVC också och denhär gången ligger jag precis på mittenkurvan istället för översta som det var med Pontus, men vem vet, det kan alltid ändra sig. Värdena var bra iallafall och hjärtat slog ca 150 slag så det var också bra. Dock tyckte Sven inte att det var helt kul när man skulle lyssna på hjärtljuden, utan han försökte komma undan...synd bara för hans del att han är ganska fast där han är.... Sven? Ja, just det...det har blivit Andreas arbetsnamn på magen (och det som är där inne), lite för att han är bombsäker på att det blir en kille, men även för att han försöker skämta bort mina namnförslag och då tyckte han att Sven får det bli...med mycket ironi....Hoppas inte att alla Svennar tar illa upp nu :)

Så, nu ska jag och Svempa arbeta vidare med utvecklingsprojektet och låta sparaknappen gå varm.

Ja, en av alla frågor man får av barn som undrar över hur saker och ting hänger ihop. Igår var min sista dag på praktiken och då kom även denna fråga från en flicka, som undrade om bebisen fortfarande var kvar i min mage och hur länge den skulle vara där. Självklart blev ju då följdfrågan: Var kommer den ut då? Jo, som den blivande pedagog jag är så tänkte jag att det är nu eller aldrig...blommor och bin :) Nja, inte riktigt, men jag lyckades tillslut pressa ut att: Jo, den kommer ut där man kissar.... Något fundersam såg hon ut och började fnissa, hihi. Jag förstod att hon nog såg framför sig hur man sätter sig på toaletten och kissar ut en bebis bara sådär (tänk om det ändå vore så enkelt!!). Så jag förklarade att man gör det på sjukhus, när man känner att bebisen vill ut och att det inte är något farligt. Hoppas att hon blev nöjd med svaret och att det inte skrämmer henne i framtiden :)

Idag var det back to school som gällde och full fart framåt, ingen ro och ingen vila. Hämtade Pontus i lokalen och tog sedan en höstpromenad tillsammans med en gammal kursare med barn och hund för att sedan åka hem och njuta av ett mumsigt mellanmål med Oboy och knäckemacka med kaviar, för osthyveln var för jobbig att ta fram. Levande ljus på bordet gjorde det hela komplett. Sedan iväg och storhandla hela familjen och till sist fick vi avnjuta spagetti (hjälp, vart ska h:et vara i detta ord???) bolognese....låter det inte mycket godare så, än köttfärssås?

Ikväll blir det soffbänkning med "Bonde söker partner" eller livskamrat som jag heller vill kalla det då 2 av 4 medverkande faktiskt inte söker någon fru utan någonting annat....hur kan man namnge ett progam så korkat?

Under mitt och Pontus bad i en varm och skön pool idag så kom vi båda två på att vi var enormt sugna på TÅRTA.

Sagt och gjort, när vi väl kom hem stod Andreas och stekte fläsk med löksås, vilket var bastant och mättande, men tanken på tårta växte hos Pontus och dumma som vi var satte vi igång att baka tårta. Pontus gjorde smeten och jag fixade med tillbehören. När så den mycket goda middagen var inmundigad och magen tillräckligt full för att känna att det egentligen inte fanns plats för någon gräddtårta,  var iallafall tårtan klar och då MÅSTE man ju bara testa den. Pontus åt som en häst  trots att han redan hade 3 portioner fläsk i magen.

 

Andreas jobbarkompisar blir nog glada imorgon eftersom de får gräddtårta till frukost.

Vardagslyx eller dumdristighet? Det är frågan...

Åh, måste bara passa på att bevara ett av de underbaraste ögonblicken i Pontus historia än så länge. Gårdagskvällen bestod av att vi tillsammans bakade bröd, kokade köttsoppa och gjorde pannkakor. Pontus var med i köket i sitt nya förkläde från Milda och gjorde hela bröddegen själv, samt även pannkakssmeten. Att skära grönsakerna till soppan tyckte hans mor var lite för vanskligt, så det stod hon för, samt även att skära upp köttet, som sedan lades på en tallrik i väntan på att få komma ner i grytan. Under tiden som jag då stod och skar alla grönsaker så började Pontus att smaska i sig av köttet och även en del grönsaker, varpå jag påpekade ett antal gånger att han inte skulle ta så många bitar till eftersom han då inte skulle orka någon mat.

Efter lite tjat från min sida och många köttbitar rikare i magen, vänder sig Pontus på sin pall mot mig och tar sina små händer på mina axlar och precis när jag skulle säga till en gång till, så säger han sakta: "Mamma, älskar dig!". Jag blev så överumplad så jag kramade om honom länge och väl och sa att jag ju älskar honom också och kände hur hela mitt modershjärta bara smälte samman och insåg även vikten av att sluta tjata så om oväsentliga saker. Det spelar väl ingen roll om han äter köttet innan maten, huvudsaken är att han tycker det är kul att vara med i köket, att han tycker det är gott med mat (kall högrev...mums...nja...) och att VI ÄLSKAR VARANDRA.

Tänk på vilka signaler vi sänder ut till våra barn genom all stress och tjat...tänk även på att de faktiskt lär sig av oss vuxna och i detta fallet så har vi nog ändå lyckats med att lära vår son att vi älskar honom och hur mycket det betyder att man visar det för varandra. En 2,5 åring som säger att han älskar dig.....det finns nog inget finare (iallafall inte just nu).

Ikväll blir det APT på min praktikplats, där jag förövrigt bara har en vecka kvar nu och sedan stundar några dagar framför datorn och skriva på ett arbete och en Power Point innan examensarbetet knackar på dörren.

Har fått mycket beröm för min mage (v. 23) idag (inte varje dag det händer) och tröjan som bär upp den så fint...kul kul...nu börjar jag förlika mig med att jag känt mig så klumpig och stor i flera veckor, så nu längtar jag till Ullared där jag förhoppningsvis kan shoppa lite billiga mammakläder utan att hela plånboken skriker. Kvällarna framför TV´n börjar bli lite knöliga då det är magens flitigaste tidpunkt och den lille krabaten passar på att köra sina gymnastiska övningar med jämna mellanrum, fram tills hans pappa vill känna då det är tvärstilla. Mysko att de så väl känner av att det är någon annan som är intresserad av vad för övningar som försigår där inne.

Tack för i helgen tjejer, supermysigt med hajk och Orangino...trots lite ryggont, så har jag lyckats överleva veckan och sepciellt då magrullningen som jag framförde då min handledare var och bedömde mig :)


Åh....långt, långt inlägg....läs den som vågar och har tid!

Nu börjar nog tjugofemöringen trilla ner hos unge herr Marmin att det faktiskt finns någonting i mammas mage. Oidentifierbart dessvärre, men igår var han bara tvungen att pussa och klappa magen många gånger. Överhuvudtaget så var han väldigt noga med att sitta i soffan och "musa" med sin mamma och även säga "Godnatt mamma", vilket jag aldrig hört innan, utan bara "Godnatt alla barn", som han fått från Anki & Pytte på bolibompa. Än så länge mår magen som den ska och även magens tillhörare, som nu bara har 1 1/2 vecka kvar på praktiken och ska bli bedömd av sin VFU-ledare på måndag....hua...men det ska nog gå bra, det är ju ingenting nytt egentligen efter 3,5 år.

Nu kan nästan nedräkningen till examen börja...ska bli skönt men samtidigt lite skrämmande eftersom jag vant mig vid att ha många dagar hemma med självstudier som jag kan lägag upp lite hur jag vill, men snart blir det ett schema som jag ju måste följa om jag vill ha någon lön :)

Annars flyter livet på som det ska och jag börjar känna att hösten nog ändå kan bli ganska härlig, som till helgen då en efterlängtad födelsedagspresent stundar tillsammans med tanterna grön, brun och gredelin....längtar sååååå.....