Åh, måste bara passa på att bevara ett av de underbaraste ögonblicken i Pontus historia än så länge. Gårdagskvällen bestod av att vi tillsammans bakade bröd, kokade köttsoppa och gjorde pannkakor. Pontus var med i köket i sitt nya förkläde från Milda och gjorde hela bröddegen själv, samt även pannkakssmeten. Att skära grönsakerna till soppan tyckte hans mor var lite för vanskligt, så det stod hon för, samt även att skära upp köttet, som sedan lades på en tallrik i väntan på att få komma ner i grytan. Under tiden som jag då stod och skar alla grönsaker så började Pontus att smaska i sig av köttet och även en del grönsaker, varpå jag påpekade ett antal gånger att han inte skulle ta så många bitar till eftersom han då inte skulle orka någon mat.

Efter lite tjat från min sida och många köttbitar rikare i magen, vänder sig Pontus på sin pall mot mig och tar sina små händer på mina axlar och precis när jag skulle säga till en gång till, så säger han sakta: "Mamma, älskar dig!". Jag blev så överumplad så jag kramade om honom länge och väl och sa att jag ju älskar honom också och kände hur hela mitt modershjärta bara smälte samman och insåg även vikten av att sluta tjata så om oväsentliga saker. Det spelar väl ingen roll om han äter köttet innan maten, huvudsaken är att han tycker det är kul att vara med i köket, att han tycker det är gott med mat (kall högrev...mums...nja...) och att VI ÄLSKAR VARANDRA.

Tänk på vilka signaler vi sänder ut till våra barn genom all stress och tjat...tänk även på att de faktiskt lär sig av oss vuxna och i detta fallet så har vi nog ändå lyckats med att lära vår son att vi älskar honom och hur mycket det betyder att man visar det för varandra. En 2,5 åring som säger att han älskar dig.....det finns nog inget finare (iallafall inte just nu).

Ikväll blir det APT på min praktikplats, där jag förövrigt bara har en vecka kvar nu och sedan stundar några dagar framför datorn och skriva på ett arbete och en Power Point innan examensarbetet knackar på dörren.

Har fått mycket beröm för min mage (v. 23) idag (inte varje dag det händer) och tröjan som bär upp den så fint...kul kul...nu börjar jag förlika mig med att jag känt mig så klumpig och stor i flera veckor, så nu längtar jag till Ullared där jag förhoppningsvis kan shoppa lite billiga mammakläder utan att hela plånboken skriker. Kvällarna framför TV´n börjar bli lite knöliga då det är magens flitigaste tidpunkt och den lille krabaten passar på att köra sina gymnastiska övningar med jämna mellanrum, fram tills hans pappa vill känna då det är tvärstilla. Mysko att de så väl känner av att det är någon annan som är intresserad av vad för övningar som försigår där inne.

Tack för i helgen tjejer, supermysigt med hajk och Orangino...trots lite ryggont, så har jag lyckats överleva veckan och sepciellt då magrullningen som jag framförde då min handledare var och bedömde mig :)


Åh....långt, långt inlägg....läs den som vågar och har tid!