Usch och fy, igår när jag hämtade Pontus hos sin dagmamma så fick jag meddelandet att han ramlat och slagit i sin mun i en trottoarkant och att det hade kommit väldigt mycket blod, samt att han hade världens fläskläpp. Jag gick hem och kollade tänderna och såg att ena framtanden hade blivit lite avslagen, så jag ringde tandvården och fick en tid idag klockan 10.20. Vi åkte dit och Pontus vägrade öppna munnen, men hon kunde snabbt se att det mycket riktigt var en bit tand som var borta och hon hoppades att den inte fastnat i läppen, för det såg inte så ut. Ingen napp och mjuk mat i två veckor.

När jag glad i hågen åkte tillbaka till vår dagmamma för att lämna Pontus så fick han för sig att han skulle gå (läs springa) ner för en liten grässlänt, men benen bar honom inte riktigt, så kan klotade och landade pladak på asfalten, men tog emot sig med händerna. Vi gick fram och kollade tänderna först och främst och trodde sedan att det var okej. Då jag satte ner honom på marken och skulle säga hejdå, så såg jag hur hans högerben bara vek sig och han började skrika igen (mycket olikt honom att fortsätta skrika). Jag tog upp honom igen och försökte få honom att stödja på benet, men det gick inte, han kunde inte sätta ner foten.
Jaja, då bar det av till akuten och skrev in oss klockan 11.30. När jag sitter i väntrummet, med en son som bara vill upp och gå och inte inser förrän hans ben viker sig att han inte kan gå, så upptäcker jag att det sitter fast en bit tand i hans överläpp, så jag passade på att kolla om de kunde kolla på dte också när jag ändå var på akuten, men de tyckte det var bättre att kontakta tandläkaren igen...

Andreas kom förbi en sväng så jag fick köpt mig en macka, Pontus tyckte livet var urtrist eftersom han inte kunde leka med alla leksakerna, dä han inte kunde gå. Lite smärtstillande och mycket vänta, en tur till röntgen och mera vänta. Efter röntgen gick Pontus som vanligt på sitt ben igen och jag kände mig som världens kassaste morsa, klockan 17.30 fick vi så äntligen åka hem och då var vi både trötta och hungriga. Med tanke på Pontus sjukdom (PCD) så är han ganska van vid sjukhus, men t.o.m. han blev trött på att bara vara i en korridor tillslut.

Så imorgon bär det av till tandläkaren igen för att kolla vad de ska göra med tandbiten som sitter fast i läppen och då hoppas vi på ett lyckligare slut än vad denna dag bringat med sig.