Bronkoskopi...tur att jag inte blev läkare

Så, då är man äntligen hemma igen...känns som en vecka, men var bara drygt ett dygn. Pontus har gjort sin första bronkoskopi, då de gick ner i lungorna via halsen och sprutade in lite grejer så att slemmet skulle lösas upp. Det hela började i tisdags då vi skulle vara där vid halv två och kom därifrån halv fem, då hade vi blivit inskrivna, träffat vår läkare och jaaaa, lekt i väntrummet. Snart på sjukhusspråk är inte snart på vanligt språk, någonting man lärt sig vid dethär laget, men ändå aldrig upphör att förvånas över.

På onsdagen så, blev vädligt glada över att vi fick första operationstiden, för då (trodde vi) skulle vi ju troligtvis komma hem ganska så fort. Så 6.00 väckte vi den unge mannen som fick lite vatten eftersom han sedan skulle fasta, 6:30 satte vi på honom trolleriplåster med elasalva på fyra ställen och....näe...vad detaljerat det blev. När vi efter en blöt promenad kom fram till sjukhuset klockan 7.15, just in time, så försökte de sätta kanyl i båda armvecken, men det brast båda gångerna, så då fick de göra det uppe på operation istället, där gick det bra i handen och när han sedan somnat så satte de en i andra handen också. Operationen tog ca 1 1/2 timma och på uppvaket låg Pontus bara i en halvtimme, sedan började han hosta så han vaknade. När vi kom ner till avdelningen så ville han inte göra någonting, eller så ville han göra allting, han var inte riktigt nöjd med sig själv och ville ena stunden äta och sedan inte, och tillslut så somnade han igen efter att ha fått smärtstillande då han sa att han hade ont. När han började vakna till liv så kändes han som en kamin, så då tog vi tempen och trots det febernedsättande som han fått några timmar tidigare så visade termometern 39 grader, så då var det bara att ställa in sig på en natt på sjukan. 

Avdelningsbyte och träff med läkaren igen och efter många om och men, så konstaterade vi att jag och Pontus skulle stanna över natten. Han somnade tidigt och jag var helt slut så jag skickade hem Andreas vid 20.30 och gick och la mig. 
Efter att jag vaknat ungefär varannan timme under natten så blev vi väckta klockan 6.00 för att Pontus skulle få antibiotika och sedan kunde ingen av oss somna igen. Efter lite frukost så bar det av till röntgen och för första gången så skedde det helt utan protester. Tack till de underbart pedagogiska sköterskorna som bara för hur gulliga som helst. Själv fick jag smita ut precis när kortet togs eftersom bebisen i magen kanske inte skulle uppskatta att få strålning, men Pontus märkte inte ens att jag försvann en stund, så det kändes härligt.

När vi ägnat 2 timmar åt att cykla omkring i korridoren så kom äntligen en läkare som sa att vi kunde gå hem, så nu ska vi bara tillbaka morgon och kväll för antibiotikan i 10 dagar och då håller vi tummarna för att kanylerna (eller flygplanen som de valt att kalla det) inte ballar ur för då tar det så mycket extra tid. Lunchen blev helt oplanerat med en god vän i sjukhusets matsal och sedan var det bara hem, men inte helt smärtfritt eftersom jag inte hade några hemnycklar med mig. Så väntandes på att Andreas kunde komma hem och låsa upp för en urkissignödig fru och en supertrött son satt vi på trappan och läste reklamblad.

Detta om detta, nu över till hus! En uppdatering bör väl göras på mina vänners inrådan. Jorå, banken har vi också besökt och lån får vi, så nu kommer vi att köpa Andreas föräldrahem. Vi ska träffa en mäklare som eventuellt säljer vårt hus på måndag och troligtvis så blir det en snabb affär, bara vi får sålt så flyttar vi väl sen.....ångest....hjälp!

Var hur länge sen som helst som jag uppdaterade här, men nu finns det att läsa! Vad gäller min mage så växer den som den ska och den 9 september blir det specialistultraljud för att se om denna bebisen behagar ha sina organ på "rätt" ställe. Och nu på måndag börjar skolan igen, sista och absolut sista terminen med allt vad det innebär....mycket mycket hårt arbete, men sedan är jag ju äntligen klar, yippi!


Kommentarer
M

Vad skönt att det inte blev långvarigt på sjukhuset!

2008-08-28 @ 17:26:59
Anonym

Japp, håller med. Han tyckte inte det var helt kul nu när vi var där och "tankade flygplanet" på kvällen, så frågan är hur rolig de nästkommande 9 dagarna blir :(



Även en tapper hjälte tappar tålamodet ibland....

2008-08-28 @ 20:05:03
t

Vad roligt att vara tillbaka i din blogg värld. Har haft en del inlägg att ta igen, men jag har gjort det med ett leende på läpparna! Håll oss uppdaterade. Så hoppas jag på lek snart!

KRAM

2008-08-28 @ 22:15:37


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Marmin

VARJE DAG SKER SMÅ UNDER - men så lätt det är att ta dem för givet!

RSS 2.0