Glädje och sorg
Helgen har varit som en bergochdalbana. Det var strålande fint väder, så vi passade på att vara ute och försöka röja undan den mesta snön, för nu får det vara nog med snö ansåg vi och många andra höll med oss :) På fredagskvällen fick vi middagsgäster, två gräsänklingar som kom förbi och käkade, väldigt trevligt. På lördagen var vi själva bortbjudna till svärfar som fyllde år i söndags. Mycket god mat och full rulle på barnen gjorde att vi trötta traskade hemåt och sedan somnade gott i soffan.
I söndags fick vi det tråkiga beskedet att Andreas farmor tyvärr gått bort under morgonen. Det kom väldigt oväntat och plöstligt och känns väldigt sorgligt. Pontus hade väldigt svårt att förstå varför hans mamma och pappa helt plöstligt blev ledsna och tillbakadragna och det var komplicerat att förklara en sådan sak för en 4:a åring när man inte själv kan förstå.
På kvällen skulle vi sedan vidare till min syster och också hon fyllde år, samma dag som svärfar. Jag och Pontus åkte dit själva och blev bjudna på god köttfärssoppa, glass och rockyroad. På vägen dit åkte vi frbi vårt gamla hus och Pontus meddelade att han tyckte det var mycket roligare där, för lekplatsen var så kul. Jag förklarade lite fint att om vi bott kvar där så hade vi nog inte haft tid att leka med honom lika mycket som vi har nu, för det var så mycket grejer som behövde fixas och lagas, och det kändes så skönt att sedan kunna åka hem till vårt nya hus, som inte alls har samma renoveringsbehov :)
Igår var det sjukhusbesök för Pontus och det såg bra ut, dock måste vi bli mycket bättre på sjukgymnastiken, så nu ska vi verkligen fokusera på det. Kanske blir lättare nu när våren kommer och man kan springa och leka ute på ett annat sätt. På kvällen var jag och Andreas på en samtalsgrupp (även den på sjukhuset) för föräldrar som har barn med PDC och CF. Det var verkligen trevligt och det kändes skönt att få prata med folk som är i samma situation, utan att man gräver ner sig helt i en sjukdom, vilket jag var rädd för skulle hända under ett sådant möte.
Nu är det vår på riktigt iallafall:
I söndags fick vi det tråkiga beskedet att Andreas farmor tyvärr gått bort under morgonen. Det kom väldigt oväntat och plöstligt och känns väldigt sorgligt. Pontus hade väldigt svårt att förstå varför hans mamma och pappa helt plöstligt blev ledsna och tillbakadragna och det var komplicerat att förklara en sådan sak för en 4:a åring när man inte själv kan förstå.
På kvällen skulle vi sedan vidare till min syster och också hon fyllde år, samma dag som svärfar. Jag och Pontus åkte dit själva och blev bjudna på god köttfärssoppa, glass och rockyroad. På vägen dit åkte vi frbi vårt gamla hus och Pontus meddelade att han tyckte det var mycket roligare där, för lekplatsen var så kul. Jag förklarade lite fint att om vi bott kvar där så hade vi nog inte haft tid att leka med honom lika mycket som vi har nu, för det var så mycket grejer som behövde fixas och lagas, och det kändes så skönt att sedan kunna åka hem till vårt nya hus, som inte alls har samma renoveringsbehov :)
Igår var det sjukhusbesök för Pontus och det såg bra ut, dock måste vi bli mycket bättre på sjukgymnastiken, så nu ska vi verkligen fokusera på det. Kanske blir lättare nu när våren kommer och man kan springa och leka ute på ett annat sätt. På kvällen var jag och Andreas på en samtalsgrupp (även den på sjukhuset) för föräldrar som har barn med PDC och CF. Det var verkligen trevligt och det kändes skönt att få prata med folk som är i samma situation, utan att man gräver ner sig helt i en sjukdom, vilket jag var rädd för skulle hända under ett sådant möte.
Nu är det vår på riktigt iallafall:
Kommentarer
Trackback
