Igår hade vi vår lediga dag, jag och mina barn. När Moa sov passade jag och Pontus på att vara utomhus och göra lite sjukgymnastik. Hans inhalator gick sönder dagen innan vi åkte till Turkiet, så nu inhalerar han med sin gamla och den ger inte alls samma effekt, så därför får vi fokusera lite extra på gymnastiken så allt slem hostas upp. Vi satte igång med att hoppa långhopprep, någonting som Pontus blivit väldigt bra på och då slipper ju hans lata mamma att springa själv :) Hostan kom med en gång och det kändes väldigt bra att kan lyckades få upp slemmet. Mitt i hoppandet blev Pontus allvarlig:

-Mamma, jag önskar att jag kunde sluta hosta som ni....och inte ta några mediciner.
(Paus)
-Ja, det önskar jag också, men det är ju så Pontus att vissa människor är sjuka på olika sätt och då måste man ta sina mediciner. Du har fått en sjukdom som gör att du måste ta medicinerna under hela ditt liv.
-Men inte när jag dör, för då kan man inte göra det.
-Näe, men det ska du väl inte göra än va?
-Nä, det kan man inte när man är liten.
-Jo, det kan man faktiskt, om man får en jättefarlig sjukdom, så kan man dö.
-Om man slutar att andas, då dör man.
-Ja, det stämmer.
-Men jag andas fortfarande.
-Ja, det gör du.
-Okej, då fortsätter vi att hoppa. Räkna ABC!

Livets största frågor....så svårt att förklara när man själv inte kan eller vill förstå. Ofta ställer man frågan Varför? Gener hit och dit, det känns ändå inte som att det går att begripa, Pontus min tappra lilla soldat, det finns säkert en mening med din sjukdom, du om någon kan hantera den, men att skylla på att livet inte alltid är rättvist känns förbannat svårt!