Brevbärare
Just nu står vi inför en stor rekryteringssatsning i Porthälla Scoutkår (www.gbgscout.se/porthalla) där vi har suttit i många timmar och klistrat på adressettiketter på kuvert, samt stämplat vår logga på de samma och la dem i postnummerordning. Igårkväll var det så dags för den stora kuverteringen. Vi samlades ett gäng på gården och tillsammans la vi i våra 2000 reklamfoldrar i kuvert, satte på frimärke och stämplade med en B-stämpel. Det tog några timmar, men vi arbetade på effektivt och bra. Resultatet blev kanon och var och en fick i uppgift att ta med sig de kuvert som skulle till sitt eget postnummer, så vi slapp frankeringskostnaden för dessa.
Dagen projekt blev således att leka brevbärare. Pontus nappade snabbt på idén, tog sin stora cykel och la breven i cykelkorgen. Det bar av gata upp och gata ner, letandes husnummer. Han är fantastiskt bra på siffror och klarade hela brevbärartestet med bravur. Några kuvert har vi kvar, men det blir en rolig tur i helgen igen.
Moas inskolning är klar, så denna vecka har jag skött lämning och hämtning. Den historiska dagen i måndags blev tyvärr inte så historisk för jag hade fått i mig någon skit och var väldigt kass i magen, så det blev en dag hemma vilandes tillsammans med barnen istället. På tisdagen skrek Moa som en galning när jag lämnade henne och igår var det samma visa. Imorse så kändes det lite bättre och då fick jag även veta att det gått över ganska fort, vilket känns skönt. Hon har det ju superroligt på förskolan, så egentligen är jag inte alls orolig över hennes välmående, det är snarare pedagogernas öron jag tänker på :( Man vet ju själv hur det är med alla dessa småttingar...
Vill bara passa på att citera det fina månadsbrevet vi fick " Det går för det mesta bra med givetvis finns det stunder som är både högljuda och tårdränkta. Vi känner oss lugna i att denna period är övergående och vet att ni har förtroende för oss och vår pedagogiska erfarenhet". Tyckte att det var så himla fint skrivet och ärligt, varför ska man hymla med att barnen faktiskt är ledsna en stund, det är ju en helt naturlig del i att bli bortlämnad.
Dagen projekt blev således att leka brevbärare. Pontus nappade snabbt på idén, tog sin stora cykel och la breven i cykelkorgen. Det bar av gata upp och gata ner, letandes husnummer. Han är fantastiskt bra på siffror och klarade hela brevbärartestet med bravur. Några kuvert har vi kvar, men det blir en rolig tur i helgen igen.
Moas inskolning är klar, så denna vecka har jag skött lämning och hämtning. Den historiska dagen i måndags blev tyvärr inte så historisk för jag hade fått i mig någon skit och var väldigt kass i magen, så det blev en dag hemma vilandes tillsammans med barnen istället. På tisdagen skrek Moa som en galning när jag lämnade henne och igår var det samma visa. Imorse så kändes det lite bättre och då fick jag även veta att det gått över ganska fort, vilket känns skönt. Hon har det ju superroligt på förskolan, så egentligen är jag inte alls orolig över hennes välmående, det är snarare pedagogernas öron jag tänker på :( Man vet ju själv hur det är med alla dessa småttingar...
Vill bara passa på att citera det fina månadsbrevet vi fick " Det går för det mesta bra med givetvis finns det stunder som är både högljuda och tårdränkta. Vi känner oss lugna i att denna period är övergående och vet att ni har förtroende för oss och vår pedagogiska erfarenhet". Tyckte att det var så himla fint skrivet och ärligt, varför ska man hymla med att barnen faktiskt är ledsna en stund, det är ju en helt naturlig del i att bli bortlämnad.
Kommentarer
Trackback
