Kikärtor och bestick

Jag har en helt underbar son, han har hjälpt mig med allt som behövs under den här helgen. När Moa vill ha saft så löser han det snabbt som bara den, vilket även gör att hon dricker mera eftersom det är Pontus som blandat saften. Måste bara berätta om när Pontus och Andreas var och handlade i torsdags och Pontus fick vara med och välja lite i affären. Jag förberedde mig på en påse full med snacks och godis, men nejdå, Pontus hade övertalat sin far om att han skulle köpa kikärtor, ett trepack. Andreas hade hållt ett förmaningstal och sagt att nu blir inte mamma glad, hur ska man äta de här då. Svaret blev med händerna eller en gaffel, helt vanligt. Det finns väl ingen mamma som blir arg när hennes son kommer hem och vill ha kikärtor - vad tror Andreas om mig egentligen?! Det är troligtvis Pontus gamla dagmamma som ligger bakom de här bön och ärtfasonerna, för där fick han ofta äta det tillsammans med henne, han var enda barnet som tyckte om det och krabba förståss som de gärna delade på efter en tur till fiskbilen. Tack M för att du introducerat sånt som vi inte är några fantaster av. Bönor är ju nyttigt så varför inte.

När vi hade ätit idag så gick feberMoa och la sig och då frågade jag Pontus om inte han kunde hjälpa mig att tömma diskmaskinen, vilket han gärna gjorde, hela bestickkorgen löste han på ett ypperligt sätt. Sedan sa han att han ville spela Wii och jag lovade att vi skulle göra det så fort jag ätit klart. Då sa han: "Men mamma, då vill jag inte höra något jag skall bara när du är färdig, utan då ska du sätta dig direkt i soffan." Underbart, jag kunde nästan höra mig själv när jag hade ätit färdigt - jag ska bara gå på toa, tömma diskmaskinen, hänga en tvätt, ja, det finns många "ska bara" i ett hem, men jag fintade honom och sa att "jag ska bara....(nej hör man honom säga) sätta mig i soffan och spela Wii tillsammans med dig".

Dagen har varit bra, en kräkning, än så länge, på gatan så det var bara att slänga ut vatten och sopa ner i brunnen. Vi har även tagit en promenad för att hämta ut ett stort paket med kårhalsdukar som hade kommit till posten, allt för att Moa ska sitta lugnt i en vagn och inte springa och härja för mycket för det är oftast då hon börjar tokhosta.

Lite sorg i hjärtat att det inte blev ngåon tantträff, när vi för en gångs skull kunde allihop samtidigt, men det lär bli fler tillfällen, men då har mina barn förhoppningsvis fått en ny liten kompis.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Marmin

VARJE DAG SKER SMÅ UNDER - men så lätt det är att ta dem för givet!

RSS 2.0