Det är ca 15 minus ute just nu och min kropp har länge längtat efter en ny vinterjacka. Den har tidigare burit en Tierrajacka som jag stormtrivts i under 10 år, men eftersom jag gjorde en kraftansträngning nu i höstas med att gå ner i vikt, så sitter nu min gamla trotjänare som ett gilwelltält på kroppen. Min tanke har därför varit en ny Didrikssonjacka för de är ju så snygga och praktiska, men eftersom jag tycker det är supertråkigt att gå i affärer så har detta inte blivit av, förrän idag! Jippi, äntligen fick jag köpt, den perfekta jackan. När jag så skall betala, med 600 kronor i rabatt så säger säljaren att jag garanterat kommer att bli nöjd. Det är bara att se sig omkring på stan så ser man denhär jackan överallt! Känns ju sådär, för 15 år sedan gjorde jag allt jag kunde för att hitta det mest originella och udda som fanns att ha på mig, nu köper jag en svart jacka som halva Sverige har på sig. Livet förändras och det är svårt att säga i vilken period jag trivs bäst vad gäller klädval! I livet i övrigt är det utan tvekan just nu, tonåren var ingen lek och jag ser inte fram emot att sitta på andra sidan, som vuxen, och vänta på mina egna tonåringar på kvällarna.

Helt otroligt att mina vänner skall behöva påminna mig om hur många år min sistfödda fyller. Det stämmer 3 år är det ju hon blir den 20 februari, jag har varit inställd på två år :) Men det kanske var ett önsketänkande - tiden rinner för fort iväg!

Idag är storkillen iväg med mormor och morfar på bio, så vi tar lilltjejen och beger oss ut på kakelkoll, bäst att gömma oss för kylan och hålla oss inomhus i affärer. 

fick jag veta när jag hämtade dotterns på förskolan. Min enda fråga var: VEM DÅ? Tänk om hon har klippt av håret på någon annan....hemska tanke. Dock var det sin egen lugg som nu är ett minne blott. En pyttestund ensam med saxen och tanken "vad var det nu mamma sa i morse? Jo, just det, vi måste klippa dig" var den utlösande faktorn. Sagt och gjort, varför vänta på mamman som aldrig gör som hon säger utan bara snackar? Jag tar tag i det själv istället.

Kvällens planer blev därav lite ändrade, eller, vi hade egentligen inga planer, men nu slängdes det förutom pulkaåkning och ceasarsalladgörning in ett bad och klippning av båda barnen. Pontus för att han var långhårig sedan Thailandsklippningen och Moa för att försöka rätta till det lilla av luggen som finns kvar. Resultatet? Okej!
Är det inte typiskt att sådant händer inför någonting, man skall ta kort på förskolan, eller man skall fylla år? Det sistnämnda stämmer på Moa, som snart blir 2 år, kanske skall köra med hattkalas :)

Planerna på Badrumsrenoveringen är nu igång också, snack med snickare gjordes idag och i helgen var vi ute och provade bubbelkar och kollade kakel. Dyrt, men kul.

Sången går varm här just nu: Här var det hi och här var det hå, här var det glada älgar. Fantastisk text! Sjunger man den lite svagare så är det: Här var det hi och här var det hå, här var det ledsna sälar.

Vi hoppas på snö imorgon!

Är ganska mör i kroppen efter en heldag på sjukhuset tillsammans med två barn och en man också förvisso. Sitter nu ensam och knaprar cashewnötter, men borde egentligen ägna mig åt utvecklingssamtal, tja, cashwenötterna verkar dock ha vunnit den hårda striden!

Besöket på sjukhuset var en årskontroll och normalt är vi bara där varannan månad, nu var det hela kittet med sjukgymnastik, röntgen, klin fys och lungläkare. Pontus är fantastisk, vet att jag skrivit det förut och att jag dessutom är partisk i detta tyckande, men han tvekar inte en sekund inför nya utmaningar och läskiga grejer som de gör med honom. Att sitta själv i en glasbur och blåsa, flämta och andas in och ut....vem gör det frivilligt och utan att ens kommentera det som något ovanligt i livet - jo, Pontus, inga problem. Många på sjukhuset hävdar att det är vi föräldrar som hjälpt honom till detta och jag är benägen att hålla med till viss del, men mycket ligger i alla de fantastiska människorna som arbetar på Drottning Silvias barnsjukhus och även i hans personlighet. Han är nyfiken och inte hämmad av någonting, han tror även gott om alla, är det så att de vill att jag gör detta så gör jag det, det borde ju finnas en bra anledning.

Man blir varm i hela hjärtat när man kommer upp till lung-och allergimottagningen och möts av en underbar sjuksköterska, som med en gång kommer in i väntrummet och fortsätter att samtala med Pontus, där de var senast. Thailandsresan hägrade såklart för senast vi var där var precis innan vi skulle åka. Usch, nu får jag dåligt samvete för bilderna som ännu inte publicerats, men, men, tiden rinner fort! Att hon kommer ihåg, att hon vill och har möjlighet att lägga tid på att prata i ett väntrum, det betyder så mycket för hela familjen. Att hon lärt sig vem Moa är och att även hon får vara med i samtalet. TACK!
Det sorgliga med barnsjuhuset är att man inte vill behöva vara där, men önskar ingen detta öde, men samtidigt är man så lättad över att få vara där, för hade man inte märkt att Pontus var sjuk och han hade fått denna hjälp så hade han inte mått så bra som han gör. Trots att jag tycker det är lite småjobbigt att vara på sjukhuset, så tycker Pontus precis tvärtom, han jublar när man berättar att vi skall dit, även Moa tycker att det är kul och spännande. Det gör mig lite berörd och stolt över att en jobbig och hemsk sak kan förvandlas till en längtan och ett jubel, med de, för oss, enkla medel vi använt oss av för att nå hit där vi nu är. 

Veckan har annars varit lite turbulent. I måndags fick jag vaba - Moa fick feber på natten till måndag, så på tisdagen fick Andreas vara hemma med henne. I onsdags var hon på förskolan i några timmar innan de ringde mig och sa att hon fått ett munsår, som de var osäkra kanske kunde vara svinkoppor igen. Jag lämnade mitt jobb, ringde vårdcentralen, fick en tid, hämtade Moa, åkte till vårdcentralen där de konstaterade att det är en herpesblås hon fått och alltså ingen fara att vara på förskolan. Jag tog då Moa med mig och åkte tillbaka till mitt jobb där hon tillbringade eftermiddagen, inte helt smärtfritt - en väldigt bestämd dam som tyckte att hon regerade även på min avdelning. Idag var tanken att hon skulle tillbaka till sin förskola eftersom vi skulle till sjukhuset jag och Pontus, men inatt hostade hon så att hon kräktes, blev vrålförbannad över att vi skulle duscha av henne, så i en timme vrålade hon och var helt hysterisk över ett par trosor och därefter sov hon ganska dåligt. Därför konstaterade jag att hon inte skulle orka med förskolan, så hon fick följa med till sjukhuset och Andreas kom förbi en stund och tog hand om henne när det blev för jobbigt att fokusera på Pontus. Mycket rörig dag, som nu avslutas med lugn och ro och cashewnötter :)

Moa har haft feber och varit hemma igår coh idag. För att vara lite jämställda så delade jag och Andreas upp VAB-dagarna mellan oss, igår var det min dag och idag var Andreas hemma. Moas och Andreas samtal idag är underbart. Moa tittar i sin overall och undrar vad det står.

- Det står Marmin, säger pappa.
- Pappa, vad heter jag?
- Du heter Moa Marmin.
- Men, pappa, vad heter jag?
- Du heter ju Moa Marmin.
Moa skriker ursinnigt: - Mamma säger jag heter gammelmormor.

Hon har så rätt, hon heter ju faktiskt Anetty och Eira också, varav det förstnämnda är gammelmormors namn och det sistnämnda hette Andreas farmor.

Hon hävdar även med bestämdhet att man visst får gunga med fötterna liggandes på gungan, för: "Farmor säger jag får gunga så". I helgen var nämligen barnen tillsammans med farmor och farfar under lördagen och halva söndagen då vi höll på att förbereda inför Porthälla Scoutkårs 50-års jubileum. De var då bland annat på Plikta i Slottskogen och lekte och uppenbarligen gungade.

Vårt firande blev kanonbra och vi kom hem klockan 04.00 på natten, lite lagom möra. Till efterrätt gjorde vi en vit choklasmousse där det krävdes 20 äggulor. Alltså hade vi 20 äggvitor att ta hand om, vilket vi gjort idag. Maränger tänker man spontant, men det gjorde vi senast av alla vitor vi hade över sedan nyårsafton, då gjordes även gräddmunkar, som nu fyller frysen. Dagens skörd blev därför kanel- och nötsnittar, silverkaka och chokladbiskvier. Köket är numera fullt med kakor och disk, dags att ta tag i!

Det hela känns lite underligt - tänk, jag är mer beroende av vissa saker än vad mina barn är. När Pontus var liten så hade han både snuttis och napp, mne i samband med att Moa kom så testade vi att han en kväll fick lägga sig utan napp. Han frågade efter den, men vi sa att han var en stor kille nu som inte behövde någon napp. Han somnade efter en lite längre stund än tidigare, men sov hela natten. Kvällen efter så frågade han efter nappen och vi sa att han inte behövde den, inga problem, han somnade som vanligt. Dagen efter igen så frågade han inte ens efter den utan somnade bara som ingenting. Samma sak när han slutade med blöja då han var 2 år och någon månad, det tog några dagar och sedan var han torr både på dagen och natten precis som om ingenting hade hänt. 

Så kom Moa och vi trodde att vi fått en envis rackare som vi skulle få fajtas med i alla lägen. Hon bestämde själv när hon var 1 år och 11 månader att det var dags att sluta med blöja, sagt och gjort, även hon blev torr på både dagen och natten på bara några dagar. Nappen däremot såg vi framför oss hur vi skulle få kämpa med. Hon har tyckt väldigt mycket om sina nappar, men i måndags så sa Andreas samma sak som han sagt till Pontus, att hon är en stor tjej nu som inte behöver napp när hon skall sova. Moa somnade utan napp, men vaknade på natten och var otröstlig- bara nappen som fungerade för att få henne att somna om. Vi gav upp och tänkte att nu har vi skitit i det blå skåpet. Vi kommer behöva göra en större grej av detta, med bortlämning av napparna och ta det i omgångar. Så kom kvällen efter och jag gick och la henne, läste saga och sa godnatt, utan napp. Hon somnade och nu ikväll är det tredje kvällen som hon somnar utan napp och inte ens frågar efter den. Kan vi ha sådan tur att detta också går vägen?!

Sitter i vardagsrummet och det är tyst och stilla omkring mig, njuter av lugnet och av att samtidigt höra hur Pontus ligger i sin säng på övervåningen och ljudar. Han läser själv godnattsaga för sin pappa - en bok om Erik. Läskoden är verkligen knäckt nu och det är så underbart att få vara med om dessa framsteg i ett barns liv. Jag passar på att njuta av varje stund. En stolt mamma som ikväll konstaterat att jag och min man inte längre kan bokstavera hemlisar till varandra, för nu finns det en liten rackare som läser ihop våra bokstäver och avslöjar hemlisen. Engelska fungerar än så länge, men inte med de vanligaste orden som ICECREAM och CANDY. Någon som är bra på rövarspråket? Det är nog nästa steg :)

I fredags var det röd dag och hela familjen var därmed lediga, typiskt för mig som alltid är ledig på fredagar, men ändå mysigt att få vara tillsammans allihop. När vi vaknade så insåg vi att vädret var underbart, med frost, minusgrader och en stor sol. Vi packade ryggsäckarna och begav oss till Delsjön där vi gick en promenad och satte oss på en udde med solen gassande i ansiktet medan vi gjorde omelett på muurrikkan. Några cacher hanns även med att fånga innan dagen nådde sitt slut. Pontus var fenomenal på att hitta skatterna, med sin låga tyngdpunkt kunde han se det som ingen annan såg.









På lördagen var vädret inte alls lika underbart, så då impulsåkte vi in till Universeum där vi tillbringade nästan åtta timmar med att leka och lära oss massor. Oavsett ålder så hade vi jätteroligt allihop. Kvällen avslutades med grillade revben och tapas framför TV´n.












Söndagen blev också impulsplanerad då vi fick en inbjudan till ett par vänner med barn i samma ålder som våra, som leker superbra ihop. Pontus hade längtat efter O, så nu passade de på att leka i flera timmar. På kvällen var det dags att åka till min mormor för att äta lutfisken som blivit ersatt av dillkött på juldagen.

Igår var en stor dag för Pontus då han nu har fått flytta ut i den stora, kalla bassängen på simskolan. Nu är det ingen lek längre, utan allvar, säger han själv.

Min pappa arbetar normalt med däck och alla dess tillbehör (allt inom däck, utom däck), men jag är inne på att han kanske borde byta bana. Även om han är bäst på det han gör, så känns det som att han kanske ändå är snäppet bättre på att fantisera ihop pepparkakshus. Det hela började när Pontus var liten och pappa kom på att han skulle göra en pepparkakskonstruktion till Pontus, eller egentligen tillsammans med Pontus, men det ändras fort när vi insåg att Pontus inte skulle ha samma tålamod som pappa. Alltså har det blivit en tradition att varje julafton får Pontus en ny skapelse som han inte har en aning om vad det är. Första året var det en hundkoja.

Sedan blev det ett tåg.




Året därefter var det en ångbåt.


Förra året en helikopter.



I år skrev Pontus en lång önskelista på datorn, med bland annat snögolv, isgolv, sprite, en godismaskin, och mycket annat, så igår var pepparkakskonstruktionen en GODISMASKIN. Man lägger i några godisar och sedan gäller det att vinkla maskinen rätt så att godisen kommer ut. Degen som blev över blev en liten rymdraket och för att inte Moa skulle bli besviken så fick hon ett "enkelt hus", med massor av godis och med texten "Moas hus".
Pontus har haft en önskan om att få Eiffeltornet, men vi tänker att det kanske är bra att ha besökt Paris innan, så man har en relation till tornet.

Jag försöker mig nu på att lägga in en länk till ett filmklipp här och planen är att senare få till en photostory med bilder ifrån Thailand. Hoppas att detta funkar!

Sjukdomarna dominerar här hemma och vi håller tummarna för att barnen skall orka med julafton imorgon.

GOD JUL TILL ER ALLA!

Här är länken till filmsnutten, märk väl hur Moa går igång när motorcykel skall ta henne till Allum, ett köpcenter som för henne är vardag, medan en annan fick åka in till Nordstan i min ungomsdagar :)

http://www.youtube.com/watch?v=YJ0Fmp33Cy4

Nu kan min man snart stoltsera med titeln "Kändiselektriker". Har har ett bra tag varit och gjort en hel del jobb hos en känd fotbollsspelare här i Göteborg och han eftersom han varit där så ofta så är det inget konstigt med det. Andreas behandlar alla kunder på samma vis oavsett vart på kändislistan man ligger, det är väl mest jag som tycker det är spännande, som i mitt jobb aldrig har sett en kändis. Igår var Björn Hellberg på Allum i och för sig, men då hade jag ju slutat jobba så det räknas inte och dessutom förde vi ingen konversation för den delen heller.

Igår ringde Andreas upp en annan känd fotbollsspelare som hade hört av sig och ville ha lite grejer utförda. När han ringde så svarade mannen på andra sidan "Sven Olof Nilsson". Andreas blev lite fundersam och sa försiktigt vem han var och då utbrister T.R "Haha, jag gillar att skoja till det lite när jag svarar". Jag tror dessvärre att det är så att han inte vill säga sitt riktiga namn med tanke på hur många som säkert ringer och stör. När T.R senare ringde upp Andreas så var ju inte han värre utan körde med standardkommentaren som vår vän P ofta har använt: "Brunnsparkens damtoalett". Varpå T.R brast ut i skratt och frågade om han bajsade. Idag var Andreas iallafall där och fikade och jobbade och när han skulle gå så fick han dessutom ett personligt tack i form av ett kort med texten "Tack för hjälpen Andreas" och en signatur. Så nu tycker jag att han kan titulera sig som kändiselektriker om det nu finns någon sån titel :)

Vi har äntligen börjat arbeta nu igen, som ni kanske förstår....efter fem veckors ledighet känns det skönt. Dock är det lite konstigt att det bara är två föräldrar som undrade vart jag har varit så länge. De andra verkar inte ens ha märkt att man inte varit där. Konstigt med tanke på att man ses nästan varje dag annars. Moa och Pontus däremot blev glatt emottagna när de kom tillbaka till sin förskola - de var efterlängtade och det var ömsesidigt. Tyvärr är det snart ledigt igen med tanke på juluppehållet, så när man väl kommit in i rutierna igen så bryts de. 

Ikväll skall jag iväg hem till en kollega, det ska bli så skönt att träffas allihop utan att prata massa jobb, bara vara vuxna tjejer som dricker vin och ha trevligt ihop. Spännande också att se hennes helt nybyggda hus... 

För er som väntar på Thailandsresuméen så blir det nog en lite längre väntan än jag tänkt, men tiden rinner ivä fortare än jag planerat, så håll ut....någon gång så skall det nog hinnas med.

Äntligen, efter över en veckas tid med sjukdom, kunde idag hela familjen tillsammans ta sig utanför dörren. Vi behövde luft efter två dagar helt inomhus. Det blev en skogspromenad vid Härlanda tjärn, där vi gick till trollen, som är gjorda av grästuvor och mossa. En mysig fika, för alla utom Andreas som fortfarande inte kan äta och ett par geocacher passade vi på att ta också. Detta var dock precis vad familjen klarade av, för när vi kom hem fick Andreas lägga sig en stund medan jag och barnen lagade fläsklägg med rotmos.

Barnens svinkoppor är fortfarande kvar så vi får se hur den här veckans upplägg av vabningar blir. Dels beoende på hur Andreas sjukdom utvecklar sig. Han åkte på samma som barnen, med herpes som sedan infekterades av svinkoppor. Hög feber och väldigt ont i munnen har även det varit samma eftersom det var första gången som han fick herpes också. Jag lider med honom, det gör förbannat ont och att äta kräm i en vecka är ganska smaklöst tillslut.

Den 27 november var en stor dag för Pontus. När vi satt vid frukosten i Thailand och jag kom tillbaka efter att ha hämtat lite mat, så såg han finurlig ut och log ett brett leende, där var den - gluggen vi väntat på. Första tanden hade ramlat ut när han bet i en frukostflinga. Den stora frågan var nu om tandféen fanns i Thailand?

Vi skrev en lapp till fén som vi la under glaset med vatten där det stod "snälla tandféen, jag vill gärna spara min tand som minne, men vill ändå ha pengar om jag får". Tänk, det var en snäll tandfe som lämnade hela 9 stycken pengar + en tand i glaset på morgonen. Pontus köpte en slangbella och en klubba för sina pengar och senare även ett halsband med en krokodiltand (passande nog)

Hemma igen efter tre härliga veckor i Thailand...nästa resa funderar vi redan på :)

Det varit kanon, men jag har inte ork att skriva just nu, så det kommer garanterat ett sammandrag av vår novembermånad som varit så skön att "bli av med" vid ett senare tillfälle.

Nu har vi två sjuka barn, Moa fick feber idag och Pontus har haft hög feber sedan i måndags. Troligtvis pga alla herpesblåsor som han har på tungan, kombinerat med svinkoppor på läppen. Mosad potatis och vatten är det enda som möjligtvis går ner, så nu kämpar vi emot näringsbristen. Känns sådär när jag nästan längtade tillbaka till jobbet, så måste jag börja med att vara hemma med sjukt barn, för svinkoppor kan tyvärr ta lång tid att bli av med. 

Dagens att-göra-lista är lååång, det är faktiskt inte helt enkelt att gå ner i vikt, det innebär även ett nytt måste som jag inte alltid känner så supermycket för - handla nya kläder! Inser att min vinterjacka ser ut som ett Gilwelltält när jag tar på mig den, samma sak med mina BH:ar och byxor. Samtidigt vill jag inte ropa hej ännu, vem vet hur länge denna kroppen håller sig i trim och jag vägrar att förköpa mig på för små kläder som sedan skall bort till Kallebäck och J som har lättare att hålla sin form.
Troligtvis får Allum sig ett besök av familjen idag ändå, trots att det bär emot.

Mina bekymmer känns små och obetydliga när jag tänker på min älskade pappa, som har en av sina jobbigaste dagar framför sig - livet är förbannat orättvist!

Tiden rullar för fort, detta vet man redan och man gör allt för att inte hamna i ett ekorrhjul som bara snurrar på uten att man hinner tänka efter. Jag är noga med detta i mitt arbete, ta varje dag som den kommer och göra allting i nästan slow motion för att ge barnen en chans att själva få göra, själva hinna reflektera över sitt eget lärande. Detta kan verka provocerande, men viktigast av allt är ju inte att jag hinner snabbast, utan att barnen får en lugn och tillåtande miljö. Det blir extra påtagligt när man får veta att ens pappas äldsta och närmsta kollega och vän en natt för två veckor sedan somnade in, helt utan förvarning, vid 61 års ålder, aldrig vaknade på morgonen och ingen vet varför. Jag tänker på allt som man planerat att göra, sista orden man sa till varandra och rädslan över att inte veta vad morgondagen för med sig och speciellt går mina tankar till hans fru och andra nära. Ett råd man ofta får när man gifter sig "somna aldrig osams", jag tänker: lämna aldrig någon, oavsett vem, med att ni är osams!

Veckan som gått har varit som en bergochdalbana i känslosvallningar, men nu verkar det lugnat ner sig och jag blickar framåt mot en helg kantad av städdagar, på hemmaplan och vid vårt andra hem - scoutgården. Hoppas på uppehållsväder så allting skall ske utomhus.

Denna dag blev inte riktigt heller som jag tänkt, började med en supertrevlig tantfrukost här hemma klockan 9.00 för att fira att J har blivit mamma, för ganska länge sedan, men en tradition skall inte brytas bara för att jag aldrig är hemma under semestertider. Frukosten blev lång och efter en promenad tillsammans så var klockan helt plötsligt 15.00, tiden går fort när man har roligt och det har jag verkligen tillsammans med dessa tanter. Jag och barnen åkte då och fixade nya vinterdäck, samt köpte godis. Kvällen avslutades med en plommonspäckad fläskkarré, potatis, sås och kokta grönsaker + såklart godiset som inhandlats tidigare under dagen.

Förra helgen gick också i tanternas tecken då jag, T och J tillbringade ett dygn i Ullared, sex stycken kundvagnar plus fyra personer skulle senare få plats i en bil....trångt blev det, men med rätt packteknik så gick det ändå vägen. Vi hade hyrt en mysig stuga där vi käkade gott och drack vin på kvällen medan vi provade kläder och funderade över våra köp, samt vad nästa dags handling skulle innehålla. Bägge dagarna var vi inne i affären tills de stängde, så det var tre trötta tanter som begav sig hemåt på söndagskvällen. Under fredagskvällen hade vi dessutom haft Halloweenfest med våra småscouter, ca 40 stycken barn mellan 6-9 år som partade på rätt ordentligt. Helgen gick inte i lugnets tecken iallafall.

Hade en jättehärlig dag vid Humlebadet i söndags. Promenerade ifrån tågstationen i det fina höstvädret, kastade löv, lekte Puh-pinnar, samlade stenar och njöt. Längs med Säveån konstaterade Pontus att det är i samma å som Badkarsrallyt brukar vara och då kom han osökt in på vart starten är någonstans. Om alla startade vid Kåhögsbron, då måste det ju vara så att de "målade" i Partille Centrum, vid kyrkan. Älskar när barnen vänder och vrider på orden och i detta faller är det ju självklart - start och mål!

Vi gjorde älgskavsgryta med pasta på muurikka över öppen eld, plaskade i vattnet och tog t.o.m av oss till bara T-shirt under en stund, perfekt höstdag. Någonting att tänka tillbaka på idag när regnet öser ner och man har oimpregnerade regnkläder som läcker som ett såll på jobbet :(

Någonting som är lite underligt är att det verkar som att Murrikkor har slutat att säljas för tillfället, det var någon patenttvist eller så enligt en förälder som vi har på Bäverscouterna. Han hade kollat runt i olika affärer och fick samma svar överallt. Hur kan man sluta med en sådan perfekt produkt? Vi har inte grillat en korv sedan Murrikkan kom in i vår familj, det går precis lika snabbt och enkelt att laga till "riktig mat", som att grilla en hotdog och dessutom är det en oerhört skillnad i smak. Hoppas verkligen att det bara är en tillfällighet...

Moa har en ny fascination - att skala morötter. Just nu äter vi morötter till varje måltid, rivna, stavar, kokta, tja i alla former som går. Dock är min make inte lika exalterad över detta faktum att det ständigt är morotsos i vårt hem eftersom han är grymt allergisk mot detta - att skala morötter eller potatis. Men som sagt skalningen -den står Moa för.

Jag har varit hemma i två dagar med barnen och vabat för Pontus fick troligtvis samma sorts feber som Moa hade i förra veckan, hög feber i ett dygn och sedan ingenting mer. Till skillnad från Moa så sov Pontus sig igenom större delen av sitt dygn, medan Moa tog sig en långpromenad när hon var dålig. Olikheternas fantastiska värld, en en gång! Igår orkade iallafall Pontus med en vanlig dag för då var febern borta. En tur till öronläkaren, där de dammsög hans öra som nu är geggigt igen och sedan åkte vi en sväng till min mormor där Moa lyckades med att ha sönder ett ljus, äta glass och godis och klappa en hund - strongt för att vara Moa! Sedan hade vi hela dagen till förfogande, klockan var bara 10.00 när vi kom hem, så en snabbhandling och sedan gick vi ut och lekte i skogen här hemma. Moa tog med sig dockan som bäddades ner i mossan, Pontus tog med sig tre frisbees som vi kastade hejvilt i tunneln och i skogen. Till slut ledsnade vi på detta och började att leka Kims lek - man hittar saker i skogen som man lägger på...tja, en frisbee, och sedan tar man bort en eller flera saker och den andra ska gissa vad som är borta. Jag och Pontus fick leka själva en stund, medans Moa var upptagen med dockans sovning i mossan, men sedan ville hon också vara med. Vi tog bort en sak och hon gissade. När vi tog bort kotten, så var det svårt, så då gav vi ledtråden att vi sjöng "ekorrn satt i granen, skulle skala....." Just det, vad vad det han skulle skala? Moas raka svar blev: MORÖTTER! Klockrent!

En annan sak hon hakat upp sig på är Kaviar. När vi kom hem ifrån vår Danmarksresa med farmor och farfar så fick vi med oss en nästan helt full tub med Kaviar som farmor och farfar haft med sig hemifrån Sverige. Så när de kom förbi senare på kvällen så lämnade jag tillbaka kaviartuben till dem, eftersom det ju egentligen var deras. Detta tyckte Moa bar mycket underligt - vi hade ju ingen kaviar hemma och nu kommer de och tar tuben ifrån oss?! Några gånger efteråt har hon uppmärksammat detta och när vi handlade kaviar senast så konstaterade hon att farmor och farfar inte skulle ta den ifrån oss. Nu skulle farmor och farfar passa barnen i tisdags då vi skulle på föräldramöte, varpå jag sa till Moa när vi var och gungade att: ikväll kommer farmor och farfar och passar er. Moa svarar: "å lämnar kavakar? Vi redan köpit kavakar hemma" Lina: Nej Moa, de har ingen kaviar med sig, de skall bara passa er, du har helt rätt, vi har redan köpt kaviar hem till oss.
Jobbigt när kaviaren är slut! Tänk på det, ta aldrig Moas kaviar, det kan få förödande effekter.

Den ekvationen tycker jag inte riktigt går ihop, men det gör tydligen min man. Han är i detta nu på hemlig resa över natten med vårt föräldrakooperativ eftersom han sitter med i styrelsen. Resan görs tillsammans med personal och styrelse och brukar vara väldigt kul, lite klurigt att inte veta vart de befinner sig bara :)
Igår frågade han om han kunde ta de 750 kronorna som låg på en bänk i köket i kontanter, självklart tyckte jag, jag är ju i ett civiliserat samhälle där det går att handla med kort överallt. I morse när jag kom ner i köket så ser jag att han så fint har bytt ut mina 750 kronor mot en check på 50 kronor ifrån blodgivningen, lite smågulligt.

Förörvigt fick Moa hög feber igårkväll, hon vaknade och kändes kokhet och hade då 39,8 grader. Typiskt, jag som hade tänkt att vi skulle åka och bada idag, men även om hon är pigg så är febern fortfarande kvar, dock bara på 38,4 nu, så det går förhoppningsvis framåt. Skönt ändå att hon blev sjuk nu när vi ändå är lediga, det är så många andra som varit borta ifrån mitt jobb nu pga. sjukdom, så det hade inte kännts helt bra att vaba mitt upp i allt vikariekaos.

Ute är det friska höststormar, så vi får se vad denna helg har att bjuda på och hur mycket Moa orkar med. Just nu leker hon att hon duschar i vår saccosäck.